Förbundsförsamlingen (Tyskland)

Förbundsförsamlingen (på tyska: Bundesversammlung) är ett särskilt organ i Tysklands parlamentariska system, vars enda uppgift är att välja Tysklands förbundspresident.

Val regleras av Art. 54 i den tyska grundlagen och i lagen om val av förbundspresident genom förbundsförsamlingen. Förbundsförsamlingen är sammansatt till hälften av förbundsdagens ordinarie ledamöter och till hälften av regionala representanter utsedda av förbundsländernas delstatsparlament.

Medlemmar

Förbundsförsamlingen består av ledamöterna i Tysklands förbundsdag (ex officio) och lika många medlemmar som väljs av delstaternas folkrepresentationer (Landtag, Abgeordnetenhaus, Bürgerschaft). Därmed är förbundsförsamlingen Tysklands största parlamentariska församling. Från 1954 fick också förbundsdagsledamöterna från Västberlin välja förbundspresident, även om dessa före Tysklands återförening inte hade rösträtt i den västtyska förbundsdagen.

Antalet ledamöter som varje folkrepresentation skickar till förbundsförsamlingen är avhängigt folkmängden i respektive delstat, varvid endast invånare med tyskt medborgarskap räknas. Förbundsregeringen kungör i tidskriften Bundesgesetzblatt antalet ledamöter som respektive lantdag skall välja.. Data som ligger till grund och den exakta metoden offentliggörs inte; 2009 pekade dock resultatet entydigt på Hare-Niemeyers metod. 2010 fick Hare-Niemeyers metod och den samtidigt för förbundsdagsval gällande uddatalsmetoden – som blev lagligt förankrad redan 2009, men som ännu inte använts – ett identiskt fördelningsresultat utifrån de ifrågavarande befolkningsuppgifterna.

Platserna som tilldelas en delstat utses sedan av respektive delstatsparlament genom proportionella val utifrån kandidatlistor motsvarande antalet avgivna röster i enlighet med d’Hondts metod. Kandidatlistornas fastställande och valet görs i enlighet med respektive lantdags ordning; genom federal lag stadgas visserligen, att ledamöterna har en röst var, att listorna är slutna, och att om lika jämförelsetal föreligger för det sista mandatet efter fördelning genom d’Hondts metod, avgörs det genom lottning.

Flera av delstatsparlamenten (2010 var det 10 av 16) ställer bara upp en enda gemensam kandidatlista, där kandidaterna fördelas på partierna proportionellt efter delstatsparlamentets sammansättning. Därmed säkras resultatet också när inte alla ledamöter är närvarande eller några röstar avvikande. Ett sådant valförfarande är i sig korrekt. I praktiken används emellertid en konstruktion, där de tillsatta platserna i bästa fall kan uppfattas som en lista, medan platser för eventuella ersättare disponeras partivis (exempel: om en CDU-medlem är förhindrad att utföra uppdraget, ersätts denne alltid av en annan CDU-medlem och inte av någon längre nerifrån på listan oavsett parti). Detta har kritiserats av ett flertal namnkunniga statsvetare. Vid presidentvalet 2010 förelåg fortfarande ett ärende om 2009 års presidentval hos Tysklands författningsdomstol. I 2010 års presidentval godkändes inte ett förslag härom av förbundsdagens talman; NPD har därför inkommit med en ny anmälan till författningsdomstolen.

Den som är valbar till förbundsdagen är valbar till förbundsförsamlingen. Företrädarna som sänds till förbundsförsamlingen behöver inte vara ledamöter i folkrepresentationerna; vid sidan av delstaternas toppolitiker väljs även regelmässigt tidigare politiker, kändisar, idrottsmän och konstnärer. Förbundsförsamlingens ledamöter är inte bundna av instruktioner och anses inte heller förhindrade som ledamöter på grund av andra uppdrag.

Om en förbundsdagsledamot, som har invalts i förbundsdagen på överhängsmandat, avgår efter att antalet delstatsrepresentanter i förbundsförsamlingen fastställts, så förblir den platsen tom, eftersom överhängsmandaten inte har några ersättare. På grund härav kan det inträffa att antalet delstatsrepresentanter är större än antalet förbundsdagsledamöter. Så var fallet 2004.

Förbundsförsamlingens ledamöter åtnjuter (från det då de antar uppdraget efter att ha valts, tills förbundsförsamlingens sammanträde avslutats) immunitet, indemnitet och uppsägningsskydd. Förbundsdagens immunitetsutskott beslutar om upphävande av immuniteten. Den 12 juli 2007 infogades denna, i överensstämmelse med rådande praxis, befogenhetsreglering i lagen om val av förbundspresident.

Valperiod och samlingsplats

Förbundsförsamlingen samlas senast trettio dagar före förbundspresidentens mandatperiod löper ut, alltså som regel vart femte år.

Ifall mandatperioden tar slut i förtid träder förbundsförsamlingen samman senast trettio dagar därefter. Förbundsdagens talman sammankallar församlingen. Han fastställer även tidpunkt och plats för sammanträdet. Det är en uttalad sedvänja att förbundsdagens vice talmän, det vill säga äldsterådet (motsvarande talmanskonferensen i Sverige) samt partigruppernas ordförande är delaktiga i beslutet.

Den 23 maj, årsdagen för den tyska grundlagens kungörelse, var efter 1979 den sedvanliga valdagen. Såsom förbundsdagens talman valde Karl Carstens ”författningsdagen” 1979 för den sjunde förbundsförsamlingens sammanträde, av vilken han själv valdes till förbundspresident. Hans efterträdare höll sedan fast vid den 23 maj. Förbundspresidenterna Horst Köhlers och Christian Wulffs avgångar gjorde dock i båda fallen ett avvikande datum nödvändigt, eftersom en ny president ska väljas inom 30 dagar efter avgången. Därför sker valet inte nu längre den 23 maj och detta har hållit i sig sedan dess eftersom valet brukar ske i samma månad fem år senare före mandatperiodens utgång.

Den första förbundsförsamlingen sammanträdde i Bonn. Den andra förbundsförsamlingen 1954 samlades däremot i Berlin. Sovjetunionen lade in en protest emot det, då denna handling enligt dem stred emot stadens fyrmaktsstatus. Förutom en önskan att demonstrera den olösta Berlinfrågan motiverades också platsvalet av solidaritet med befolkningen i Östtyskland efter upproret den 17 juni 1953. Först i fyrmaktsavtalet fastslogs, att förbundsförsamlingen framgent skulle mötas i Bonn. Sedan den tyska återföreningen (1990) har alla förbundspresidentval skett i Berlin.

	Datum	Plats	Vald	Valomgångar	Röster (giltiga)	Andel	Parti
1	12 sept. 1949	Bonn – Bundeshaus	Theodor Heuss	II	416 av 804	51,7 %	FDP
2	17 juli 1954	Berlin – Ostpreussenhalle	Theodor Heuss	I	871 av 1018	85,6 %	FDP
3	1 juli 1959	Berlin – Ostpreussenhalle	Heinrich Lübke	II	526 av 1038	50,7 %	CDU
4	1 juli 1964	Berlin – Ostpreussenhalle	Heinrich Lübke	I	710 av 1042	68,1 %	CDU
5	5 mars 1969	Berlin – Ostpreussenhalle	Gustav Heinemann	III	512 av 1036	49,4 %	SPD
6	15 maj 1974	Bonn – Beethovenhalle	Walter Scheel	I	530 av 1036	51,2 %	FDP
7	23 maj 1979	Bonn – Beethovenhalle	Karl Carstens	I	528 av 1036	51,0 %	CDU
8	23 maj 1984	Bonn – Beethovenhalle	Richard von Weizsäcker	I	832 av 1040	80,0 %	CDU
9	23 maj 1989	Bonn – Beethovenhalle	Richard von Weizsäcker	I	881 av 1038	84,9 %	CDU
10	23 maj 1994	Berlin – Reichstagsgebäude	Roman Herzog	III	696 av 1324	52,6 %	CDU
11	23 maj 1999	Berlin – Reichstagsgebäude	Johannes Rau	II	690 av 1333	51,7 %	SPD
12	23 maj 2004	Berlin – Reichstagsgebäude	Horst Köhler	I	604 av 1204	50,1 %	CDU
13	23 maj 2009	Berlin – Reichstagsgebäude	Horst Köhler	I	613 av 1224	50,1 %	CDU
14	30 juni 2010	Berlin – Reichstagsgebäude	Christian Wulff	III	625 av 1242	50,3 %	CDU
15	18 mars 2012	Berlin – Reichstagsgebäude	Joachim Gauck	I	991 av 1228	80,7 %	–
16	12 febr. 2017	Berlin – Reichstagsgebäude	Frank-Walter Steinmeier	I	931 av 1253	74,3 %	SPD
17	13 febr. 2022	Berlin – Paul-Löbe-Haus	Frank-Walter Steinmeier	I	1045 av 1437	72,7 %	SPD

Valets förlopp

Förbundsdagens talman är ordförande i förbundsförsamlingen. Vederbörande äger husrätt och polis- och ordningsmakt, vilket innebär att inte någon annan (regeringsmakt etc.) kan bestämma över lag och ordning under mötet, som endast ska följa de lagar som gäller för mötet osv. Förbundsförsamlingen har i regel ingen egen arbetsordning. Förbundsdagens arbetsordning gäller som motsvarande.

Alla medlemmar i förbundsförsamlingen får föreslå kandidater till presidentämbetet. I praktiken enas partigrupperna på förhand om kandidater. Valbara som förbundspresident är tyskar som har rösträtt till förbundsdagen och är äldre än 40 år. Nomineringarna måste lämnas till förbundsdagens talman. Dess lagenlighet prövas av presidiet. Hela förbundsförsamlingen måste emellertid besluta om avvisande av förslag. Kandidater kan också föreslås inför de andra och tredje valomgångarna. Ej nominerade kandidater kan inte väljas. I 1949 och 1954 års presidentval fanns ännu möjligheten att under pågående röstning spontant kunna skriva namnet på en person på röstsedeln, utan att denna person hade kandiderat eller kände till nomineringen.

Förbundsförsamlingen konstituerar sig genom att fastställa om församlingen är beslutför, som inträffar när hälften av ledamöterna är närvarande. Efter ett kort inledningsanförande av förbundsdagens talman väljs protokollförare genom handuppräckning; denna uppgift brukar tillfalla förbundsdagens sekreterare. Vidare röstar man om yrkanden, när sådana föreligger.

Förbundspresidentvalet genomförs som en sluten omröstning utan debatt. Sluten omröstning eller slutet val sker genom valsedlar. Därför kallas ledamöterna var för sig till valbåset (som regel i alfabetisk ordning), där de fyller i röstsedeln och lägger den i valurnan.

Den som erhåller ett flertal av ledamöternas röster blir vald (absolut majoritet). Om detta flertal saknas i första och andra valomgången, väljs den som i följande valomgång flest röster enats om (relativ majoritet eller enkel majoritet). Ordföranden förklarar förbundsförsamlingen avslutad när den valde accepterat uppdraget som personen just har blivit vald till. Den nyligen valde förbundspresidenten avger sedan sin ämbetsed vid sitt tillträde som president under ett gemensamt sammanträde med förbundsdagen och förbundsrådet. Om presidenten tillträder omedelbart efter valet (till exempel förbundspresident Joachim Gauck), sker ämbetseden redan under förbundsförsamlingen efter att kandidaten har accepterat uppdraget.

Historia

Under Weimarrepubliken valdes rikspresidenten direkt av folket, i motsats dagens indirekt valde förbundspresident. Jämfört med direkt val leder det indirekta valsättet blott till en indirekt demokratisk legitimering av den valde. Denna degradering av legitimitetsnivån är uttryck för befattningshavarens reducerade behörighet – förbundspresidenten förfogar över betydligt mindre befogenheter än rikspresidenten gjorde på sin tid.

Från 1954 till 1969 samlades förbundsförsamlingen i Ostpreußenhalle på mässområdet vid Berliner Funkturm (ett tv-torn) i Västberlin. Det ledde till regelmässiga protester från Östtyskland. Den 5 mars 1969 lät Sovjetunionen flyga MiG-21-jaktflygplan med överljudshastighet över Västberlin under pågående förbundsförsamlingsmöte. Från 1974 till 1989 ägde förbundsförsamlingens möten rum i Beethovenhalle i Bonn. Sedan 1994 är Riksdagshuset i Berlin huvudsakligen dess mötesplats (2022 hölls dock förbundsförsamlingen i en byggnad bredvid riksdagshuset på grund av covid-19-pandemin).

1:a förbundsförsamlingen (12 september 1949)

Den första förbundsförsamlingen ägde rum den 12 september 1949 i Bundeshaus i Bonn. Dess ordförande var förbundsdagens talman Erich Köhler.

FDP-ordföranden Theodor Heuss valdes till Tysklands första förbundspresident. Valet var följden av en koalitionsöverenskommelse mellan CDU/CSU och FDP, vilket innebar ett val av Heuss till president och Konrad Adenauer till förbundskansler. Till följd av regeringskoalitionens majoritet (CDU/CSU, DP och FDP) hade SPD-ordföranden Kurt Schumacher knappast någon chans att vinna valet. Ytterligare strökandidater fick några röster, några till och med utan att ha tillkännagett sig som kandidater.

Bonn, 12 september 1949 – antal röster: 804 – absolut flertal: 403
Valomgång	Kandidat	Antal röster	Andel	Parti
I	Theodor Heuss	377	46,9 %	FDP
	Kurt Schumacher	311	38,7 %	SPD
	Rudolf Amelunxen	28	3,5 %	Zentrum
	Hans Schlange-Schöningen	6	0,7 %	CDU
	Karl Arnold	1	0,1 %	CDU
	Josef Müller	1	0,1 %	CSU
	Alfred Loritz	1	0,1 %	WAV
II	Theodor Heuss	416	51,7 %	FDP
	Kurt Schumacher	312	38,8 %	SPD
	Rudolf Amelunxen	30	3,7 %	Zentrum
	Hans Schlange-Schöningen	2	0,2 %	CDU
Därmed hade Theodor Heuss valts till förbundspresident.

2:a förbundsförsamlingen (17 juli 1954)

Den andra förbundsförsamlingen sammanträdde den 17 juli 1954 i Ostpreußenhalle i Västberlin. Dess ordförande var förbundsdagens talman Hermann Ehlers.

Förbundspresident Theodor Heuss, som fick det högsta resultatet som någon kandidat fått, omvaldes på posten. Heuss, som skaffat sig mycken aktning under sin första mandatperiod på fem år, stöddes av både CDU/CSU, SPD och sitt eget parti, FDP. Övriga kandidater var Alfred Weber, som KPD utan dennes samtycke hade föreslagit. Återstående röster var ströröster, som utgjorde en stilla protest emot återvalet av Heuss. De röstande kunde också ange ett annat namn än de föreslagna kandidaterna på valsedeln. I gudstjänsten, som ägde rum inom förbundsförsamlingens ramar i Ostpreußenhalle på mässområdet vid Berliner Funkturm, predikade den katolske teologen Johannes Pinsk.

Berlin, 17 juli 1954 – antal röster: 1018 – absolut flertal: 510
Valomgång	Kandidat	Antal röster	Andel	Parti
I	Theodor Heuss	871	85,6 %	FDP
	Alfred Weber	12	1,2 %	föreslagen av KPD
	Konrad Adenauer	1	0,1 %	CDU
	Karl Dönitz	1	0,1 %
	Louis Ferdinand av Preussen	1	0,1 %
	Marie-Elisabeth Lüders	1	0,1 %
	Ernst August IV av Hannover	1	0,1 %
	Franz-Josef Wuermeling	1	0,1 %
Därmed hade Theodor Heuss återvalts som förbundspresident.

Eftersom Theodor Heuss hade omvalts behövde han inte på nytt installeras som president och hans ed från 1949 fortbestod. Han höll istället sitt inledningstal inför förbundsförsamlingen.

3:e förbundsförsamlingen (1 juli 1959)

Den tredje förbundsförsamlingen ägde rum den 1 juli 1959 i Ostpreußenhalle i Västberlin. Dess ordförande var förbundsdagens talman Eugen Gerstenmaier.

Den dåvarande näringsministern Heinrich Lübke valdes till förbundspresident. Under valupptakten fanns stora osäkerheter inom CDU/CSU. Förbundskansler Konrad Adenauer, som först hade ställt upp som kandidat, tog nämligen tillbaka sin kandidatur, eftersom han ansåg att han skulle få mindre inflytande som president än han hade som kansler, och då han ville förhindra att Ludwig Erhard blev förbundskansler. Efter långdragna diskussioner föll valet slutligen på Lübke.

Carlo Schmid och Max Becker ansågs inte ha några stora chanser i valet.

I det här valet hade medlemmarna från förbundslandet Västberlin för första gången full rösträtt.

Berlin, 1 juli 1959 – antal röster: 1038 – absolut flertal: 520
Valomgång	Kandidat	Röster	Andel	Parti
I	Heinrich Lübke	517 (516 i första rösträkningen)	49,8 %	CDU
	Carlo Schmid	385	37,1 %	SPD
	Max Becker	104	10,0 %	FDP
	nedlagda	25	2,4 %
	röstade ej	7	0,7 %
II	Heinrich Lübke	526	50,7 %	CDU
	Carlo Schmid	386	37,2 %	SPD
	Max Becker	99	9,5 %	FDP
	nedlagda	22	2,1 %
	röstade ej	5	0,5 %
Därmed hade Heinrich Lübke valts till förbundspresident.

4:e förbundsförsamlingen (1 juli 1964)

Den 4:e förbundsförsamlingen ägde rum den 1 juli 1964 i Ostpreußenhalle i Västberlin. Dess ordförande var förbundsdagens talman Eugen Gerstenmaier.

President Heinrich Lübke omvaldes. SPD gav sitt stöd till Lübke i stället för att ställa upp med en egen kandidat och förebådade därmed den stora koalition, som till slut kom till stånd 1966 (Lübke förespråkade en sådan koalition). Likväl lades 187 röster ned, vilket därför ses som tecken på att i synnerhet många av SPD:s elektorer förhöll sig skeptiska till överenskommelsen.

Berlin, 1 juli 1964 – antal röster: 1042 – absolut flertal: 522
Valomgång	Kandidat	Röster	Andel	Parti
I	Heinrich Lübke	710	68,1 %	CDU
	Ewald Bucher	123	11,8 %	FDP
	nedlagda	187	17,9 %
Därmed hade Heinrich Lübke återvalts som förbundspresident.

Lübkes edsavläggelse förföll, då det handlade om ett omval och eden han avlagt 1959 fortsatte att gälla; han höll istället ett ”introduktionstal” inför förbundsförsamlingen.

5:e förbundsförsamlingen (5 mars 1969)

Den femte förbundsförsamlingen ägde rum den 5 mars 1969 i Ostpreußenhalle i Västberlin. Dess ordförande var förbundsdagens talman Kai-Uwe von Hassel.

Justitieministern Gustav Heinemann blev vald till president. Han kandiderade som företrädare för SPD; kort innan valet beslöt FPD att stödja honom, medan NPD tillkännagav att de skulle rösta på CDU-kandidaten, försvarsminister Gerhard Schröder. Heinemann talade efter valet om ett ”stycke maktskifte” (Stück Machtwechsel). Efter förbundsdagsvalet några få månader senare bildades också en socialliberal koalition med SPD och FDP i förbundsdagen.

Valet av Heinemann var det hittills (2010) jämnaste valet i Förbundsrepubliken Tysklands historia. För hans motkandidat Gerhard Schröder fick inte bara röster från CDU/CSU och NPD, utan uppenbarligen också från representanter ur FDP:s högerflygel.

Heinemann är den ende som inte blev vald till förbundspresident med absolut majoritet. Först 25 år efter detta val (1994), blev det en tredje valomgång igen, där dock Roman Herzog valdes av ett absolut flertal.

Berlin, 5 mars 1969 – antal röster: 1036 – absolut flertal: 519
Valomgång	Kandidat	Röster	Andel	Parti
I	Gustav Heinemann	514	49,6 %	SPD
	Gerhard Schröder	501 (499 i den första rösträkningen)	48,4 %	CDU
	nedlagda	5 (6 i den första rösträkningen)	0,5 %
	ogiltiga	3 (2 i den första rösträkningen)	0,3 %
	röstade ej	13	1,3 %
II	Gustav Heinemann	511	49,3 %	SPD
	Gerhard Schröder	507	48,9 %	CDU
	nedlagda	5	0,5 %
	röstade ej	13	1,3 %
III	Gustav Heinemann	512	49,4 %	SPD
	Gerhard Schröder	506	48,8 %	CDU
	nedlagda	5	0,5 %
	röstade ej	13	1,3 %
Därmed hade Gustav Heinemann valts till Tysklands förbundspresident.

6:e förbundsförsamlingen (15 maj 1974)

Den sjätte förbundsförsamlingen ägde rum den 15 maj 1974 i Beethovenhalle i Bonn. Dess ordförande var förbundsdagens talman Annemarie Renger.

Förbundsförsamlingen valde vicekanslern, utrikesministern och partiordföranden för FDP till förbundsrepubliken Tysklands fjärde president. Efter Willy Brandts avgång den 8 maj 1974 hade Scheel haft i uppdrag att sköta förbundskanslerns uppdrag som vicekansler. Scheel var vid tidpunkten då han valdes till statsöverhuvud alltså provisorisk regeringschef, då Helmut Schmidt först dagen därefter formellt valdes till förbundskansler.

Den förre befattningshavaren Gustav Heinemann hade avstått från att ställa upp för en ny mandatperiod. Om Scheels motiv att bli förbundspresident skrev Neue Zürcher Zeitung (NZZ):

”Seine Absicht, Bundespräsident zu werden, wurde häufig und von ihm unwidersprochen mit seinem Gesundheitszustand in Verbindung gebracht.”

NZZ konstaterade också Scheels

”begreiflichen Wunsch nach Entlastung von dem Doppelamt des FDP-Parteivorsitzenden”.

Översättning: "Hans avsikt att bli förbundspresident kopplades ofta till hans hälsotillstånd vilket han själv inte motsatte sig", Scheels "begripliga önskan att avlastas från dubbelarbetet som FDP-ordförande ". (Presidenten ska nämligen inte ha några partiuppdrag eller andra sidouppdrag när han innehar presidentämbetet.)

Scheel kandiderade för SPD och FDP. CDU-politikern Richard von Weizsäcker förlorade visserligen detta val, men blev sedermera president 1984.

Efter fyrmaktsöverenskommelsen om Berlin 1971 ägde presidentvalet nu rum i Bonn. Alla val som mellan 1954 och 1969 hade skett i Västberlin, hade Östtysklands regering sett som förolämpande. Regeringen i Östberlin argumenterade:

"der Bundespräsident sei das Staatsoberhaupt der Bundesrepublik Deutschland und dürfe nicht in West-Berlin gewählt werden, da diese Stadt mit ihrem Sonderstatus kein Bundesland der Bundesrepublik Deutschland sei."

Översättning: "Förbundspresidenten anses vara statsöverhuvud i förbundsrepubliken Tyskland och borde inte få bli vald i Västberlin, eftersom denna stad med sin speciella status inte är en delstat i förbundsrepubliken Tyskland."

Först 20 år senare, efter Tysklands återförening, sammanträdde förbundsförsamlingen i Berlin återigen.

Bonn, 15. Mai 1974 – antal röster: 1036 – absolut flertal: 519
Valomgång	Kandidat	Röster	Andel	Parti
I	Walter Scheel	530	51,2 %	FDP
	Richard von Weizsäcker	498	48,1 %	CDU
	nedlagda	5	0,5 %
	ej avgivna röster	3	0,3 %
Därmed hade Walter Scheel valts till förbundspresident.

7:e förbundsförsamlingen (23 maj 1979)

Den sjunde förbundsförsamlingen ägde rum den 23 maj 1979 i Beethovenhalle i Bonn. Dess ordförande var vice talmännen Richard Stücklen, Hermann Schmitt-Vockenhausen och Liselotte Funcke, då talmannen Karl Carstens själv ställde upp i valet.

Carstens valdes till president. Förbundsdagens vice talman och tidigare talman Annemarie Renger, som kandiderade för SPD, blev den första kvinnliga presidentkandidaten.

Bonn, 23 maj 1979 – antal ledamöter 1036 – absolut flertal: 519
Valomgång	Kandidat	Röster	Andel	Parti
I	Karl Carstens	528	51,0 %	CDU
	Annemarie Renger	431	41,6 %	SPD
	nedlagda	72	6,9 %
	ogiltiga	1	0,1 %
	röstade ej	4	0,4 %
Därmed hade Karl Carstens valts till förbundspresident.

8:e förbundsförsamlingen (23 maj 1984)

Den åttonde förbundsförsamlingen ägde rum den 23 maj 1984 i Beethovenhalle i Bonn. Dess ordförande var förbundsdagens talman Rainer Barzel.

Richard von Weizsäcker, dåvarande regerande borgmästare i Berlin, valdes till förbundspresident. Weizsäcker kandiderade för andra gången; 1974 hade han förlorat valet mot Walter Scheel.

Weizsäcker var dittills den ende president, som fått stöd av båda de stora partierna redan i sitt första val.

De gröna, vilka 1983 gjorde sitt intåg i förbundsdagen, ställde upp med en egen kandidat, författaren Luise Rinser.

Bonn, 23 maj 1984 – antal röster: 1040 – absolut flertal: 521
Valomgång	Kandidat	Röster	Andel	Parti
I	Richard von Weizsäcker	832	80,0 %	CDU
	Luise Rinser	68	6,5 %	nominerad av De gröna
	ogiltiga/avlagda/röstade ej	140	13,5 %
Därmed hade Richard von Weizsäcker valts till förbundspresident.

9:e förbundsförsamlingen (23 maj 1989)

Den nionde förbundsförsamlingen ägde rum den 23 maj 1989 i Beethovenhalle i Bonn. Dess ordförande var förbundsdagens talman Rita Süssmuth.

Richard von Weizsäcker blev omvald. Ånyo ställde inte SPD upp med en motkandidat. Weizsäcker hade framförallt vunnit respekt för sitt tal på 40:e årsdagen av krigsslutet den 8 maj 1985. Inte heller de gröna ställde upp med en motkandidat i det här valet, varför det är första och hittills enda gången det endast fanns en kandidat att välja.

Bonn, 23 maj 1989 – antal röster: 1038 – absolut flertal: 520
Valomgång	Kandidat	Röster	Andel	Parti
I	Richard von Weizsäcker	881	84,9 %	CDU
	Ogiltiga/nedlagda/röstade ej	157	15,1 %
Därmed hade Richard von Weizsäcker omvalts som förbundspresident.

Under sammanträdets avslutning sjöng ledamöterna nationalsången ackompanjerade av en buccina-ensemble. En barngrupp, hälsad med applåder och ackompanjerad av sång från en ungdomskör, lyckönskade von Weizsäcker.

10:e förbundsförsmalingen (23 maj 1994)

Den tionde förbundsförsamlingen ägde rum den 23 maj 1994 i riksdagshuset i Berlin. Dess ordförande var förbundsdagens talman Rita Süssmuth.

Valet vanns av Roman Herzog, författningsdomstolens ordförande. Johannes Rau, Nordrhein-Westfalens ministerpresident, förlorade, men vann istället valet 1999. Den dåvarande SPD-ordföranden Rudolf Scharping förebrådde att man hållit fast vid Rau för länge. Beaktande Raus chanslöshet tänkte han tvinga Rau att ge upp till förmån för Hamm-Brücher och därmed slå in en kil mellan CDU/CSU och FDP.

Jens Reich och publicisten Hans Hirzel, som under nazitiden varit medlemmar i motståndsorganisationen Weiße Rose, sågs som chanslösa på förhand.

Efter ett 25 år långt uppehåll, som påtvingats genom fyrmaktsavtalet 1971, skedde förbundspresidentvalet efter Tysklands återförening åter i Berlin.

Berlin, 23 maj 1994 – antal röster: 1324 – absolut flertal: 663
Valomgång	Kandidat	Röster	Andel	Parti	Stödparti
I	Roman Herzog	604	45,6 %	CDU
	Johannes Rau	505	38,1 %	SPD
	Hildegard Hamm-Brücher	132	10,0 %	FDP
	Jens Reich	62	4,7 %		De gröna
	Hans Hirzel	12	0,9 %		Republikanerna
II	Roman Herzog	622	47,0 %	CDU
	Johannes Rau	559	42,2 %	SPD
	Hildegard Hamm-Brücher	126	9,5 %	FDP
	Hans Hirzel	11	0,8 %		Republikanerna
III	Roman Herzog	696	52,6 %	CDU
	Johannes Rau	605	45,7 %	SPD
	Hans Hirzel	11	0,8 %		Republikanerna
Därmed hade Roman Herzog valts till förbundspresident.

11:e förbundsförsamlingen (23 maj 1999)

Den elfte förbundsförsamlingen ägde rum den 23 maj 1999 riksdagshuset i Berlin. Dess ordförande var förbundsdagens talman Wolfgang Thierse.

Valet vanns av Johannes Rau, som fem år tidigare förlorat förbundspresidentvalet mot Roman Herzog. SPD:s partiledare Oskar Lafontaine hade lovat Rau att tvinga igenom valet av honom som förbundspresident, när han hade avgått som Nordrhein-Westfalens ministerpresident. Trots att Lafontaine hade avgått i mars 1999 blev Rau SPD:s kandidat. Han kunde räkna med att bli vald, då socialdemokraterna och de gröna bara saknade sju röster från en egen absolut majoritet i förbundsförsamlingen och då han dessutom åtnjöt sympatier i FDP. Presidenten kunde dessutom i tredje valomgången bli vald med enkel majoritet enligt reglerna för valet.

Medvetna om att de inte kunde vinna valet gav sig CDU/CSU in i leken med Ilmenau-professorn Dagmar Schipanski, som efter valförlusten blev vetenskapsminister i Thüringen.

Teologiprofessorn Uta Ranke-Heinemann, som nominerades av PDS, var dotter till den tidigare förbundspresidenten Gustav Heinemann och moster till Johannes Raus hustru, Heinemanns dotterdotter.

Berlin, 23 maj 1999 – antal röster: 1333 – absolut flertal: 670
Valomgång	Kandidat	Röster	Andel	Parti
I	Johannes Rau	657	49,1 %	SPD
	Dagmar Schipanski	588	43,9 %	CDU
	Uta Ranke-Heinemann	69	5,2 %	nominerad av PDS
II	Johannes Rau	690	51,6 %	SPD
	Dagmar Schipanski	572	42,8 %	CDU
	Uta Ranke-Heinemann	62	4,6 %	nominerad av PDS
Därmed hade Johannes Rau valts till förbundspresident.

12:e förbundsförsamlingen (23 maj 2004)

Den tolfte förbundsförsamlingen ägde rum den 23 maj 2004 i riksdagshuset i Berlin. Dess ordförande var förbundsdagens talman Wolfgang Thierse.

I 2004 års val ställde den tidigare chefen för Internationella valutafonden, Horst Köhler (CDU), samt rektorn för Europa-Universität Viadrina i Frankfurt an der Oder, Gesine Schwan (SPD), upp. CDU/CSU:s förbundsdagsgrupp lyckades inte driva igenom sin favorit Wolfgang Schäuble som kandidat hos delar av CDU och FDP. De båda kandidaterna hade drivit ett slags valkampanj, även om Köhler kunde räkna med CDU/CSU:s och FDP:s absoluta majoritet i förbundsförsamlingen. Valet kunde dessutom komma att avgöras med enkel majoritet i tredje valomgången.

De 604 röster Horst Köhler fick överskred den absoluta majoriteten med bara en röst vilket var betydligt mindre än väntat. Det förekom nio nedlagda och två ogiltiga röster. Av det kan man sluta sig till att minst nio ledamöter från CDU/CSU/FDP-sidan röstade för Schwan (ifall alla nedlagda och ogiltiga röster avgavs från den sidan; i annat fall ännu fler). En ledamot från SPD-sidan uteblev från förbundsförsamlingen av hälsoskäl. Antalet mandat hade minskats med ett, då förbundsdagsledamoten Anke Hartnagel (SPD) avled innan presidentvalet och hennes plats inte fick någon ersättare, eftersom det var ett överhängsmandat.

I sitt tacktal eftersträvade Köhler att försöka ge rättvisa åt arvet efter Johannes Rau och introducera sig som en medlare och förtroendeingivande person. Han hyllade den tyska enigheten, varvid han krävde ett ”idéernas Tyskland” och ett barnvänligare samhälle.

Förbundsförsamlingen hade följande sammansättning vid 2004 års presidentval:

Berlin, 23 maj 2004 – antal röster: 1204 – absolut flertal: 603
Valomgång	Kandidat	Röster	Andel	Parti
I	Horst Köhler	604	50,1 %	CDU
	Gesine Schwan	589	48,9 %	SPD
Därmed hade Horst Köhler valts till förbundspresident.

13:e förbundsförsamlingen (23 maj 2009)

Den trettonde förbundsförsamlingen ägde rum den 23 maj 2009 i riksdagshuset i Berlin. Dess ordförande var förbundsdagens talman Norbert Lammert. Förbundsförsamlingen bestod per den 21 maj 2008 av 612 förbundsdagsledamöter samt 612 medlemmar valda av lantdagarna. Antalet ledamöter varje folkrepresentation hade att välja fastställdes av förbundsregeringen den 27 januari 2009 och tillkännagavs i Bundesgesetzblatt den 30 januari 2009.

Horst Köhler, som hade varit förbundspresident sedan 2004, kandiderade igen. Socialdemokraterna nominerade sin kandidat från 2004, Gesine Schwan, ånyo. Vänstern förde fram skådespelaren Peter Sodann som kandidat. NPD och DVU nominerade den högerextreme låtskrivaren Frank Rennicke.

Förbundsförsamlingens sammansättning såg ut som följer:

Parti	Mandat	Andel
CDU/CSU	497	40,6 %
SPD	418	34,2 %
FDP	107	8,7 %
De gröna	95	7,8 %
Vänstern	90	7,4 %
Freie Wähler (FW)	10	0,8 %
NPD	3	0,2 %
DVU	1	0,1 %
SSW	1	0,1 %
Politiska vildar i förbundsdagen	2	0,2 %
	1 224

Berlin, 23 maj 2009 – antal röster: 1224* – absolut flertal: 613
Valomgång	Kandidat	Röster	Andel	Partitillhörighet	Stödpartier
I	Horst Köhler	613	50,1 %	CDU	CDU, CSU, FDP, Freie Wähler
	Gesine Schwan	503	41,1 %	SPD	SPD, Allians 90/De gröna, SSW
	Peter Sodann	91	7,4 %	partilös	Vänstern
	Frank Rennicke	4	0,3 %	NPD	NPD, DVU
	nedlagda	10	0,8 %
	ogiltiga	2	0,2 %
Därmed hade Horst Köhler omvalts till Tysklands förbundspresident.

*En absolut majoritet av avgivna röster avgör valet. Under valet var bara 1 223 röstberättigade närvarande, då Wolfgang Gehrcke (Die Linke) av hälsoskäl tvingades utebli från förbundsförsamlingen.

14:e förbundsförsamlingen (30 juni 2010)

På talman Norbert Lammerts kallelse av den 1 juni 2010 samlades förbundsförsamlingen den 30 juni 2010 i riksdagshuset i Berlin. Detta efter att förbundspresident Horst Köhler hade avgått i förtid den 31 maj samma år, drygt ett år efter att han hade återvalts som förbundspresident 2009.

CDU/CSU och FDP nominerade Niedersachsens ministerpresident Christian Wulff (CDU) som kandidat. SPD och Allians 90/De gröna kontrade med den opolitiske Joachim Gauck. Vänstern (Die Linke) nominerade sin förbundsdagsledamot Lukrezia Jochimsen (kallad Luc Jochimsen). NPD nominerade som tidigare i 2009 års val den högerextremistiske låtskrivaren Frank Rennicke.

Den 17 juni valdes de sista elektorerna av delstatsparlamenten. Förbundsförsamlingens partipolitiska sammansättning var därefter följande:

Parti	Medlemmar (sammanlagt)	Medlemmar
		Federal nivå	Delstater
CDU/CSU	496	239	257
SPD	333	146	187
FDP	148	93	55
Allians 90/De gröna	129	68	61
Vänstern	124	76	48
Freie Wähler	10	0	10
NPD	3	0	3
SSW	1	0	1
Summa	1 244	622	622

Valresultat i förbundsförsamlingen:

Berlin 30 juni 2010 – avlagda röster: 1 244* – absolut flertal: 623
Valomgång	Kandidat	Antal röster	Andel	Partitillhörighet	Stödpartier
I	Christian Wulff	600	48,2 %	CDU	CDU, CSU, FDP
	Joachim Gauck	499	40,1 %	partilös	SPD, Allians 90/De gröna, SSW
	Lukrezia Jochimsen	126	10,1 %	Vänstern	Vänstern
	Frank Rennicke	3	0,2 %	NPD	NPD
	nedlagda	13	1,0 %
	ogiltiga	1	0,1 %
	röstade ej	2	0,2 %
II	Christian Wulff	615	49,4 %	CDU	CDU, CSU, FDP
	Joachim Gauck	490	39,4 %	partilös	SPD, Allians 90/De gröna, SSW
	Lukrezia Jochimsen	123	9,9 %	Vänstern	Vänstern
	Frank Rennicke	3	0,2 %	NPD	NPD
	nedlagda	7	0,6 %
	ogiltiga	1	0,1 %
	röstade ej	5	0,4 %
III	Christian Wulff	625	50,2 %	CDU	CDU, CSU, FDP
	Joachim Gauck	494	39,7 %	partilös	SPD, Allians 90/De gröna, SSW
	nedlagda	121	9,7 %
	ogiltiga	2	0,2 %
	röstade ej	2	0,2 %
Därmed hade Christian Wulff valts till förbundspresident.

15:e förbundsförsamlingen (18 mars 2012)

Efter att förbundspresident Wulff hade avgått från ämbetet i förtid den 17 februari 2012 sammankallade förbundsdagens talman Norbert Lammert den 15:e förbundsförsamlingen till sammanträde på söndagen den 18 mars 2012 i riksdagshuset i Berlin. Förbundsregeringen meddelade i Bundesgesetzblatt hur många ledamöter förbundsländernas folkrepresentationer hade att välja.

Förbundsförsamlingens sammansättning:

Parti	Medlemmar sammanlagt	Medlemmar federal nivå	Medlemmar delstater	Andel
CDU/CSU	486	237	249	39,2 %
SPD	331	146	185	26,7 %
Allians 90/De gröna	147	068	079	11,9 %
FDP	136	093	043	11,0 %
Vänstern	124	076	048	10,0 %
Freie Wähler	010	000	010	0,8 %
NPD	003	000	003	0,2 %
Piratpartiet	002	000	002	0,2 %
SSW	001	000	001	0,1 %
Summa	1240	620	620	100 %

Valresultat:

Valomgång	Kandidat	Röster	Andel (av avgivna röster)	Stödpartier
Första valomgången	Joachim Gauck	991	80,4 %	CDU, CSU, SPD, De gröna, FDP, Freie Wähler, SSW
	Beate Klarsfeld	126	10,2 %	Vänstern
	Olaf Rose	3	0,2 %	NPD
	nedlagda	108	8,8 %
	ogiltiga	4	0,3 %
Därmed hade Joachim Gauck valts till förbundspresident.

16:e förbundsförsamlingen (12 februari 2017)

Den 6 juni 2016 tillkännagav förbundspresident Joachim Gauck att han inte ville återväljas till en andra mandatperiod av åldersskäl. Förbundsdagens talman Norbert Lammert fastställde redan den 17 december 2015 att förbundsförsamlingen skulle sammanträda den 12 februari 2017 i riksdagshuset i Berlin. Det är i enlighet med grundlagens artikel 54, att förbundsförsamlingen ska sammanträda för att välja förbundspresident inom trettio dagar före förbundspresidentens mandatperiods slut.

Den 1 oktober blev socialdemokraten Frank-Walter Steinmeier föreslagen av det socialdemokratiska SPD:s generalsekreterare och detta stöddes senare den 23 oktober av SPD:s partiledare Sigmar Gabriel och av partiet. Den 14 november 2016 tillkännagavs att han skulle stödjas av hela Angela Merkels tredje regering, en storkoalition mellan de kristdemokratiska partierna CDU/CSU och det socialdemokratiska SPD, efter att CDU/CSU också hade ställt sig bakom honom. Därmed blev det med stor sannolikhet han som skulle bli förbundspresident, då dessa partier hade en stor majoritet bakom sig i förbundsförsamlingen.

Frank-Walter Steinmeier har tidigare varit Tysklands utrikesminister två gånger, först 2005-2009 i Angela Merkels första storkoalition och därefter 2013-2017 i hennes andra storkoalition, hennes tredje regering. Han avgick från denna post den 27 januari 2017, eftersom han förväntades bli förbundspresident, och efterträddes av partiledaren Sigmar Gabriel. 2007 till 2009 var han också vicekansler sedan Franz Müntefering avgått från den posten av familjeskäl. Han var sedan också kanslerskandidat i förbundsdagsvalet 2009 (utan att vara partiordförande/partiledare). Men när Angela Merkels CDU/CSU efter det valet istället bildade en ny regering med det liberala FDP, avgick han som kanslerskandidat och blev då istället partiets gruppledare i förbundsdagen under åren 2009-2013.

Valet i förbundsförsamlingen fick följande resultat:

Valomgång	Kandidat	Röstetal	Procentandel
Första valomgången	Frank-Walter Steinmeier	931	74,3 %	SPD, CDU/CSU, Allians 90/De gröna, FDP och Sydslesvigsk Vælgerforening (SSW)
	Christoph Butterwegge	128	10,2 %	Die Linke (vänstern)
	Albrecht Glaser	42	3,4 %	AfD
	Alexander Hold	25	2,0 %	Freie Wähler, BVB/FW
	Engelbert Sonneborn	10	0,8 %	Piratpartiet och Die Partei ("partiet")
	nedlagda/avstått	103	8,2 %
	ogiltiga röster	14	1,1 %
	totalt antal avgivna röster	1253	100 %
Genom att en absolut majoritet av ledamöternas röster uppnåddes blev Frank-Walter Steinmeier vald till förbundspresident redan i första valomgången. Han tillträdde den 19 mars 2017.

17:e förbundsförsamlingen (13 februari 2022)

Den 17:e förbundsförsamlingen ägde rum den 13 februari 2022 i Paul-Löbe-Haus i Berlin och inte i det gamla riksdagshuset på grund av Covid-19-pandemin. Sammankallande ordförande i församlingen var förbundsdagens talman Bärbel Bas.

Församlingen bestod av de 736 valda medlemmarna i tyska förbundsdagen (valda i förbundsdagsvalet i Tyskland 2021), plus ett lika stort antal delegerade som valts och sänts till Berlin av delstatsparlamenten i proportion till respektive delstats folkmängd och respektive delstatsparlaments partisammansättning.

Den tjänstgörande förbundspresidenten Frank-Walter Steinmeiers första mandatperiod löpte ut den 18 mars 2022 (fem år efter att han valdes till president). Han förklarade sig i maj 2021 beredd och villig att åter ställa upp som kandidat för ännu en mandatperiod. Samma person får nämligen återväljas till posten som förbundspresident ytterligare en gång. Dessförinnan hade några partier nominerat eller föreslagit ett antal kandidater. Efterhand uttalade sig partierna SPD, FDP, Allians 90/De gröna och CDU/CSU i tur och ordning för att välja om Steinmeier för ytterligare en mandatperiod.

Som motkandidater blev följande personer nominerade: die Linke nominerade den partilöse socialmedicinaren Gerhard Trabert. AfD nominerade Max Otte, en f.d. ordförande för den konservativa föreningen Werteunion ("Värdealliansen"). Freie Wähler nominerade Stefanie Gebauer.

Valresultat i förbundsförsamlingen:

Valomgång	Kandidat	Röstetal	Procentandel	Partistöd
Första valomgången	Frank-Walter Steinmeier	1045	72,7 %	SPD, CDU/CSU, Allians 90/De gröna, FDP och Sydslesvigsk Vælgerforening (SSW)
	Max Otte	140	9,7 %	AfD
	Gerhard Trabert	96	6,7 %	Die Linke
	Stefanie Gebauer	58	4,0 %	Freie Wähler, samt ett parti i delstaten Brandenburg
	nedlagda/avstått	86	6,0 %
	ogiltiga röster	12	0,8 %
	totalt antal avgivna röster	1437	100 %
Genom att en absolut majoritet av ledamöternas röster uppnåddes blev Frank-Walter Steinmeier omvald som förbundspresident redan i första valomgången.

Se även

• Politik i Tyskland
• Förbundsförsamlingen (Schweiz)

Litteratur

• Deutscher Bundestag, Referat Öffentlichkeitsarbeit (Hrsg.): Die Bundesversammlungen 1949–2004: eine Dokumentation aus Anlass der Wahl des Bundespräsidenten am 23. Mai 2009. Deutscher Bundestag, Referat Öffentlichkeitsarbeit, Bonn 2009, ISBN 978-3-930341-79-5.
• Beate Braun: Die Bundesversammlung. Lang, Frankfurt am Main 1993, ISBN 3-631-45601-8.

Webblänkar

• Wikimedia Commons har media som rör Bundesversammlung.
  Bilder & media
• Federal lag om förbundspresidentval i ordagrann lydelse
• Förbundsdagens information om förbundsförsamlingen
• Förbundsförsamlingens aktuella sammansättning – wahlrecht.de

Noter

Källor

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Bundesversammlung (Deutschland).