Idag har Franska vetenskapsakademin blivit en grundläggande fråga i det moderna samhället, som genererar ett stort genomslag inom olika områden av våra liv. Oavsett om det är på det tekniska, sociala, politiska eller ekonomiska området har Franska vetenskapsakademin lyckats påverka våra beslut och hur vi uppfattar omvärlden. Med den ständiga utvecklingen av teknik och globalisering har Franska vetenskapsakademin blivit en referenspunkt för att förstå komplexiteten i våra interaktioner och hur de påverkar vår verklighet. I den här artikeln kommer vi att utforska vilken inverkan Franska vetenskapsakademin har på dagens samhälle och hur det har format vårt sätt att tänka och agera i den värld vi lever i.
Franska vetenskapsakademin | |
Ludvig XIV av Frankrike besöker akademin 1671. | |
Bildad | 1666 |
---|---|
Grundare | Ludvig XIV av Frankrike |
Typ | Vetenskapsakademi |
Säte | Frankrike |
Officiella språk | Franska |
Franska vetenskapsakademin (franska: Académie des sciences) är en fransk vetenskaplig akademi. Den grundades 22 december 1666 av kung Ludvig XIV efter ett förslag från den franske statsmannen och finansministern Jean-Baptiste Colbert. Bland tillskyndarna fanns den franske fysikern och prästen Edme Mariotte, som gjorde en oberoende upptäckt av Boyles lag, som därför i Frankrike har kallats Mariottes lag.
Fram till och med 1974 valdes ordföranden för akademin vanligtvis på ett år, därefter på två. Den förste ordföranden, 1699, var Jean-Paul Bignon, som valdes 16 gånger fram till och med 1734. Den mest kända ordföranden som akademin haft var Napoleon Bonaparte år 1800. Bland kända forskare som innehaft positionen märks bland andra: Pierre-Simon de Laplace (1796), Bernard-Germain de Lacépède (1797, 1811), Claude Louis Berthollet (1801), Charles-Augustin de Coulomb (1801), Louis Antoine de Bougainville (1808), Louis Joseph Gay-Lussac (1822), Étienne Geoffroy Saint-Hilaire (1833), Antoine César Becquerel (1838), Jean-Victor Poncelet (1840, 1842), Adolphe-Théodore Brongniart (1847), Isidore Geoffroy Saint-Hilaire (1855, 1857), Henri Milne-Edwards (1861), Charles-Eugène Delaunay (1868), Joseph Liouville (1870), Joseph Bertrand (1874), Edmond Becquerel (1880), Émile Blanchard (1883), Jules Janssen (1887, 1888), Maurice Loewy (1894), Henri Poincaré (1906), Henri Becquerel (1908) och Gabriel Lippmann (1912).