I dagens värld är Frédéric Ancillon ett ämne som skapar intresse och debatt inom alla områden. Oavsett om det är inom politik, teknik, vetenskap eller kultur, är Frédéric Ancillon ett avgörande element som direkt påverkar hur vi lever, tänker och relaterar. I den här artikeln kommer vi att fördjupa oss i den fascinerande världen av Frédéric Ancillon, utforska dess betydelse, dess implikationer och dess roll i utvecklingen av dagens samhälle. Genom detaljerad analys och ett multidisciplinärt tillvägagångssätt strävar vi efter att reda ut de mysterier och utmaningar som Frédéric Ancillon utgör och på så sätt öppna nya dörrar till kunskap och stimulera djupgående reflektion över dess innebörd och inverkan på den moderna världen.
Friedrich Ancillon | |
Född | Jean-Pierre Frédéric Ancillon 30 april 1767 Berlin |
---|---|
Död | 19 april 1837 (69 år) Berlin |
Begravd | Französischer Friedhof |
Medborgare i | Konungariket Preussen |
Utbildad vid | Genèves universitet |
Sysselsättning | Statsperson, politiker, historiker |
Befattning | |
Preussiska statens historiograf (1803–) | |
Föräldrar | Louis-Frédéric Ancillon |
Utmärkelser | |
Storkorset i Nederländska Lejonorden (1834) | |
Redigera Wikidata |
Jean Pierre Frédéric (eller Johann Peter Friedrich) Ancillon, född den 30 april 1767, död den 19 april 1837, var en preussisk statsman. Han var sonsons son till Charles Ancillon.
Ancillon blev pastor vid franska kyrkan i Berlin 1790, blev 1792 lärare i historia vid krigshögskolan i Berlin och 1803 kunglig historiograf, sedan han utgett sin Tableau des révolutions du système politique de l'Europe depuis le XV. siècle (4 band, 1803). År 1810 blev han lärare för kronprins Fredrik Vilhelm, på vilken han utövade ett stort inflytande, med sin romantiska vördnad för de hohenzollernska staten.
År 1814 inträdde han i utrikesministeriet och blev 1832 utrikesminister efter Bernstorffs död. Ancillon slöt sig nära till Metternich och medverkade efter de sprida oroligheter, som julirevolutionen förorsakade även i Tyskland, vid tillkomsten av det så kallade Wien-slutprotokollet (1834), som fastslog furstarnas suveräna makt och möjliggjorde nya "demagog"-förföljelser. Han blev ledamot av Vitterhetsakademien 1826.