I dagens värld är Hate ett ämne som har blivit allt mer aktuellt. Från dess ursprung till dess inverkan på dagens samhälle har Hate varit ett ämne för ständigt intresse och debatt. Dess implikationer täcker olika områden, från vetenskap och teknik till kultur och politik. Genom historien har Hate satt en outplånlig prägel på mänskligheten, markerat milstolpar och revolutionerat olika aspekter av det dagliga livet. I den här artikeln kommer vi att grundligt utforska betydelsen av Hate, samt dess olika aspekter och dess inflytande på dagens samhälle.
Hate (fvn ”han som hatar”, ”fiende”) Hróðvitnisson (”son till den stolte ulven”, d.v.s. Fenrisulvens son) är en jättelik varg i nordisk mytologi som tillsammans med sin bror Skoll förföljer Sól (”Sol”) och Máni (”Måne”). Vid Ragnarök slukas de båda himlakropparna av bestarna. Hate förekommer i Sången om Grimner och i Völvans spådom och kallas i Snorres Edda för Månegarm.
Hate är ganska säkert den varg som nämns i Völvans spådom stroferna 40 och 41, här i översättning av Erik Brate:
- Österut i Järnskogen
- den åldriga satt
- och födde där
- Fenrers avkomlingar.
- En bliver mest
- av alla förnämlig,
- tunglets rövare,
- i trolls skepnad.
I Sången om Grimner berättar Oden om Fenrisulvens söner, även här i översättning av Erik Brate:
Hate är också namnet på en jätte omtalad i Helgakviða Hjǫrvarðssonar. Om denne Hate vet vi inte mer än vad som kan extraheras ur den i Helgakviða ingående dikten Hrímgerðarmál. Hate bodde i Hatafjǫrðr (”Hates fjord”) och hade en dotter vid namn Hrimgerd (Hrímgerðr Hatadóttir). I det prosastycke som inleder dikten sägs att Helge Hjörvardsson ”dräpte jätten Hate, där han satt på ett berg”. Kung Helge använde därvid det svärd som han fått av sin käresta, valkyrian Svava Eylimesdotter (Sváfa Eylimadóttir). Orsaken till dråpet omtalas inte, men kan ha haft att göra med vad dottern Hrimgerd berättar i strof 17 (6), där hon presenterar sig och skryter om sin far:
Kung Helge befriade alltså bygden från en brudrövare av rang. Då jättinnan Hrimgerd sedan om natten ger sig av till Helges skepp för att kräva mansbot för sin far, slutar det med att Helges jarl retar upp henne med smädelser så till den grad att hon glömmer tiden och dröjer sig kvar så länge att hon träffas av det första gryningsljuset. Då förvandlas hon till sten.