Johan Peringskiöld

I dagens värld fortsätter Johan Peringskiöld att vara ett ämne av stor relevans och intresse. Med tiden har Johan Peringskiöld visat sin inverkan på olika aspekter av det dagliga livet, från hälsa till ekonomi. Det är ett ämne som har genererat debatt och analyser inom olika områden, och dess betydelse fortsätter att öka. I den här artikeln kommer vi att utforska nyckelaspekter relaterade till Johan Peringskiöld, dess utveckling över tid och dess inflytande på dagens samhälle. Vidare kommer vi att undersöka olika perspektiv och förhållningssätt som gör att vi bättre förstår betydelsen av Johan Peringskiöld i den samtida världen.

Johan Peringskiöld
Johan Peringskiöld, målning tillskriven Johan Klopper.
FöddJohan Peringer
6 oktober 1654
Strängnäs
Död24 mars 1720 (65 år)
Stockholm
NationalitetSverige
Medborgare iSverige
Utbildad vidUppsala universitet
Sysselsättningfornforskare, runolog, arkeolog
Befattning
Riksantikvarie (1693–1719)
MakaSophia Polus
(g. 1711–1720, personens död)
Redigera Wikidata

Johan Peringskiöld, fram till adlandet 1693 Peringer, född 6 oktober 1654 i Strängnäs, död 24 mars 1720 i Stockholm, var en svensk fornforskare. Han var riksantikvarie, runolog och arkeolog. Han var yngre bror till orientalisten Gustaf Peringer, adlad Lillieblad.

Biografi

Johan Peringer blev student i Uppsala 1677, antogs 1680 till "ämnessven" vid Antikvitetskollegium och blev 1682 kanslist. Han erhöll sedan i uppdrag att i sällskap med Johan Hadorph göra resor i landsorten för att uppleta och avteckna gamla minnesmärken och runstenar. Då samlades det första materialet till det stora runstensverk, som längre fram utgavs av Johan Göransson under namn av Bautil.

Sedan han 1689 blivit assessor i Antikvitetskollegiet, ägnade Peringer sig huvudsakligen åt samlandet av ett svenskt diplomatarium samt genealogier. 18 folianter förstördes visserligen vid slottsbranden 1697, men arbetena gjordes om, och han lämnade efter sig betydande, hos Vitterhetsakademien förvarade avskriftssamlingar ("Bullarium", m.m.; se art. Svenskt Diplomatarium). 1693 blev Peringer, efter fornforskaren Johan Hadorph (1630–1693), sekreterare vid Antikvitetsarkivet och riksantikvarie samt adlades samma år med namnet Peringskiöld. Han var 1698–1711 även isländsk translator. Peringskiöld erhöll 1719 kansliråds värdighet.

År 1697 utgav Peringskiöld Snorre Sturlassons "Heimskringla" med latinsk och svensk översättning, 1699 Johannes Cochlæus' Vita Theodorici, regis ostrogothorum med anmärkningar och 1700–1705 Messenius' Scondia illustrata. Av hans egna arbeten må här nämnas Then första boken af Swea och Götha minnings-merken vthi Uplandz första del Thiundaland (Monumentorum sveo-gothicorum liber primus etc., 1710; på sv. och lat.), Monumenta ullerakerensia...; eller Ulleråkers Häradz minnings-merken, med Nya Upsala (1719; på sv.) och En book af menniskiones slächt och Jesu Christi börd (1713). Bland hans övriga arbeten märkas en tolkning av Wilkina (1715), en upplaga av Anna Fickesdotter Bülows Chronicum genealogicum (1718) samt Ättartal för Swea och Götha konunga hus (1725), tryckt först efter hans död, fastän utarbetat redan 1692.

Dessutom utgav han åtskilligt annat, och i handskrift efterlämnade han bland annat sin ännu alltjämt brukbara samling "Minningsmärken, gamla och nyare eller Monumenta sueogothica" (i KB), de till riddarhusarkivet inlösta genealogiska samlingarna samt åtskilliga i Riksarkivet förvarade volymer av biografiskt innehåll.

Som forskare är Peringskiöld befryndad med Olof Rudbeck, och särskilt som genealog har han för de äldre tiderna tillåtit sig ganska djärva kombinationer, ja rena dikter. Det senare visar sig till fullo för den, som studerar vår adels ättartavlor i deras i början av 1900-talet föreliggande skick. Stort samlingsnit och betydande arbetsförmåga ägde han däremot, och många av hans verk användes fortfarande i början av 1900-talet som källor.

Far till filologen och antikvarien Johan Fredrik Peringskiöld (1689–1725).

Peringskiöldsvägen i Norra Ängby, Bromma, är uppkallad efter Johan Peringskiöld. Namnet tillkom 1931 och tillhör kategorin "nordisk forntid och fornforskning". Inom stadsdelen finns många fornlämningar, bl.a. gravfält från järnåldern och runstenen Ängbystenen.

Bibliografi (urval)

Titelbladet av Peringskiölds Ättartal för Svea och Götha konunga-hus (1725).
  • Många av Peringskiölds runstensteckningar finns publicerade som träsnitt i Bautil (1750).
  • Then första boken af Swea och Götha minnings-merken vthi Uplandz första del Thiundaland (Monumenturum sveo-gothicurom liber primus etc., 1710
  • Monumenta ullerakerensia...; eller Ulleråkers Häradz minnings-merken, med Nya Upsala, 1719
  • En book af menniskiones slächt, och Jesu Christi börd; eller Bibliskt Slächt-Register. 1713
  • Ättar-tal för Svea och Götha konunga-hus, 1725
  • Snorres Heimskringla i svensk och latinsk översättning, 1697
  • Västgötadelen av Monumenta Sveo-Gothorum : efter handskriften F.h.9 i Kungliga biblioteket / utgiven och kommenterad av Benny Jacobsson. Skara stiftshistoriska sällskaps skriftserie, 1401-7725 ; 66. Skara: Föreningen för Västgötalitteratur. 2012. Libris 12736318 

Verk tillgängliga online i fulltext

Referenser

  1. ^ Konstnärslistan (Nationalmuseum), 12 februari 2016, läs online, läst: 26 februari 2016, licens: CC0.
  2. ^ Libris, 16 oktober 2012, läs online, läst: 24 augusti 2018.
  3. ^ Johan Peringskiöld, Svenskt biografiskt lexikon, läs online.
  4. ^ Stockholms gatunamn, Nr 50. Stockholmsmonografier, utgivna av Stockholms stad, 1992, författarna och kommittén för stockholmsforskning. ISSN 0282-5899. ISBN 91-7031-042-4.

Vidare läsning

Externa länkar