I den här artikeln kommer ämnet Latiniserade namn att behandlas ur olika perspektiv med syftet att erbjuda en heltäckande och komplett vision av denna viktiga fråga. Den historiska bakgrunden, senaste framstegen, praktiska implikationer och möjliga framtida trender relaterade till Latiniserade namn kommer att diskuteras. De olika åsikter och förhållningssätt som finns i frågan kommer också att granskas, liksom de debatter som brukar uppstå kring detta ämne. Den syftar till att ge läsaren en djup och uppdaterad förståelse av Latiniserade namn, tillhandahålla relevant information och kritisk analys för att berika deras kunskap om detta ämne.
Latinsering av namn avser den översättning av namn, speciellt på personer, till latin som var allmänt förekommande bland de högre och bildade klasserna från medeltiden till 1700-talet. Anledningen till detta var att det internationella språket under denna period var latin, och, då det man skrev ofta avfattades på latin, så angav man sitt namn "på samma språk" - samtidigt som det även var en statusmarkering. Under 1700-talet tog franskan över som dominerande språk och latiniseringen av namn avklingade därmed.
Latinisering skall inte blandas samman med romanisering, att skriva ett namn eller ord som skrivs med ett annat alfabet translittererat till det latinska alfabetet.
Bland latiniserade förnamnsformer märks exempelvis:
Inom botaniken latiniseras namn på släkten härledda från personnamn i den mening att de ges en feminin ändelse (exempel Adansonia från Michel Adanson, Didierea från Alfred Grandidier), medan artnamn härledda från personnamn, länder eller platser ges antingen en genitivändelse (exempel grandidieri, saharae) eller en adjektivändelse (exempel clusianus efter Carolus Clusius – som i sin tur är en latinsering av Charles L'Escluse, som levde 1526–1609 då latinisering av själva personnamnet var bruklig – suecicus, gotlandica).