Nikola Pašić
I dagens värld har Nikola Pašić blivit ett ämne av stor relevans och intresse för en mängd olika människor. Från proffs till entusiaster, Nikola Pašić har fångat mångas uppmärksamhet på grund av dess många aspekter och dess inverkan på olika aspekter av vardagen. Oavsett om det är på ett personligt, professionellt eller socialt plan har Nikola Pašić visat sig vara ett ämne värt att analysera och reflektera över. I den här artikeln kommer vi att noggrant utforska de olika dimensionerna av Nikola Pašić och dess relevans i dagens värld. Från dess historia till dess framtida implikationer kommer vi att dyka ner i en uttömmande analys som försöker belysa detta fascinerande ämne.
| Nikola Pašić | |
 Nikola Pašić | |
| Född | 6 december 1845 (g.s.) Veliki Izvor, Serbien |
|---|---|
| Död | 10 december 1926 (81 år) Belgrad |
| Begravd | Belgrads nya begravningsplats |
| Medborgare i | Furstendömet Serbien, Kungariket Serbien och Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike |
| Utbildad vid | ETH Zürich Belgrads universitet  |
| Sysselsättning | Politiker, diplomat |
| Befattning | |
| Serbiens premiärminister (1891–1892) Serbiens premiärminister (1904–1905) Serbiens premiärminister (1906–1908) Serbiens premiärminister (1909–1911) | |
| Politiskt parti | |
| Radikala folkpartiet | |
| Barn | 3 |
| Utmärkelser | |
| Ryska vita örnens orden (1910) | |
| Namnteckning | |
 | |
| Redigera Wikidata | |
Nikola P. Pašić, Никола П. Пашић, född 18 december 1845 i Zaječar, Furstendömet Serbien, död 10 december 1926 i Belgrad, Serbien, Kungariket Jugoslavien, var en serbisk politiker och diplomat.
Biografi
Pašić var son till en köpman och utbildade sig till ingenjör i Belgrad och Zürich, där han bland annat påverkades av Michail Bakunins läror. Efter deltagande i kriget mot Turkiet 1876-78 ägnade sig Pašić huvudsakligen åt politisk verksamhet, blev deputerad 1878 och grundade 1881 det russofila och nationalistiska radikala partiet, vars ledare han förblev fram till sin död. Genom sin ryssvänlighet kom Pašić i skarp motsatsställning till den med Österrike samverkande kung Milan I av dynastin Obrenović. Efter deltagande i ett uppror 1883 blev Pašić dömd till döden och måste fly landet. Amnestin 1886 gav honom möjlighet att återvända, och 1891-92 var Pašić första gången ministerpresident. 1893-94 var han sitt lands minister i Sankt Petersburg, och var därefter en tid borgmästare i Belgrad. Misstänkt för delaktighet i ett nytt uppror, blev Pašić 1899 dömd till straffarbete, men benådades efter ryska påtryckningar. Sedan den ryssvänliga dynastin Karađorđević 1903 bestigit tronen, blev Pašić inom kort sitt lands ledande statsman. Peter I utnämnde honom 1904 till utrikesminister och 1906 till konseljpresident. Under de följande 20 åren till sin död var Pašić mer än 15 år konseljpresident, och hans namn var under denna tid oskiljaktigt förbundet med Serbiens, senare Jugoslaviens historia. Hans politik var ända fram till ryska revolutionen starkt ryssvänlig och antiösterrikisk samt leddes alltid av den storserbiska tanken som huvudprincip. Pašićs parti, det "radikala", utvecklade sig under tiden till ett nationalistiskt och centralistiskt högerparti. Historiskt märkliga är Pašićs insatser för Balkanförbundets bildande, i Balkankrigen 1912-13, vid Londonkonferensen 1913 samt under första världskriget och som Serbiens förste delegat vid fredskonferensen i Paris 1919. Pašić visade under alla de politiska skiftningarna en stark fasthet även i motgången och samtidigt en obönhörlig hårdhet mot sina politiska motståndare. Som konseljpresident genomdrev han 1921 den fram till 1929 gällande centralistiskt-parlamentariska författningen för Jugoslavien. Pašić förblev därefter med ett kortare avbrott konseljpresident fram till några få månader före sin död.
Utmärkelser
Kommendör med stora korset av Vasaorden, 1908.
Referenser
Noter
- ^ Bibliothèque nationale de France, BnF Catalogue général : öppen dataplattform, läs online, läst: 10 oktober 2015, licens: öppen licens.
- ^ Encyclopædia Britannica, Nikola Pasic, läst: 9 oktober 2017.
- ^ Gemeinsame Normdatei, läst: 31 december 2014, licens: CC0.
- ^ Källangivelsen på Wikidata använder egenskaper (properties) som inte känns igen av Modul:Cite
- ^ Kungl. Vasaorden. i Sveriges statskalender 1915
Övriga källor
- Svensk uppslagsbok. Malmö 1931.
|