Senaten för Finland
I dagens värld har Senaten för Finland blivit ett ämne av stor relevans och intresse för många människor. Med tiden har Senaten för Finland fått betydande betydelse inom olika områden och genererat debatter, kontroverser, forskning och fördjupad analys. I den här artikeln kommer vi att i detalj utforska de olika aspekterna relaterade till Senaten för Finland, analysera dess inverkan på samhället, dess utveckling under åren och dess relevans i det aktuella sammanhanget. Genom forskning och detaljerad granskning av olika källor försöker vi belysa Senaten för Finland och ge läsaren en djup och berikande förståelse för detta mycket relevanta ämne.
 |
Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2015-09) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
| Kejserliga senaten för Finland | |
| Säte | Senatshuset Snellmansgatan 1 A, Helsingfors |
|---|---|
| Inrättad | 1809 |
| Nedlagd | 1918 |
| Efterföljare | Statsrådet, Högsta domstolen |
| Ordförande | Nikolaj Nekrasov (sista) |
_-_N87668_-_hkm.HKMS000005-km0033j4.jpg)
Kejserliga senaten för Finland, även kallad senaten, var namnet på den kansliorganisation som bistod regeringsmakten i Finland under den ryska tiden. Regeringsmakten utövades formellt i konselj där generalguvernören som kejsarens ställföreträdare fattade beslut i de ärenden som framlades från detta kansli. Rådsmöten i konselj hölls löpande från det att Finland blivit ett ryskt storfurstendöme 1809, men det var först från 1816 som kansliorganisationen började kallas kejserlig senat.
Senaten fungerade både som regering och som högsta domstol. För dessa ändamål fanns ett ekonomidepartement respektive ett justitiedepartement. I sin egenskap av storfurstens ställföreträdare i Finland var det generalguvernören som agerade ordförande i senatens konseljer och meddelade kejserlig sanktion. Från och med 1822 fanns det också två vice ordförande, en för ekonomidepartementet och en för justitiedepartementet. I praktiken var det vice ordföranden i ekonomidepartementet som var Finlands regeringschef.
Efter kejsarens abdikation till följd av den ryska revolutionen 1917 tog senaten över alla regeringsbestyr i Finland och den 6 december förklarade Pehr Evind Svinhufvuds senat landet för självständigt. Det självständiga Finlands första regeringsform antogs 1919, och senatens ekonomiedepartement bytte därefter namn till statsrådet, medan justitiedepartementet blev Finlands högsta domstol.
Lista över Finlands senater
| Mannerheims senat | 1822–1826 |
| von Borns senat | 1826–1828 |
| Falcks senat | 1828–1833 |
| Hjärns senat | 1833–1841 |
| von Haartmans senat | 1841–1858 |
| Nordenstams senat | 1858–1882 |
| af Forselles senat | 1882–1885 |
| von Troils senat | 1885–1891 |
| Tudeers senat | 1891–1900 |
| Linders senat | 1900–1905 |
| Strengs senat | 1905 |
| Mechelins senat | 1905–1908 |
| Hjelts senat | 1908–1909 |
| Markovs senat | 1909–1913 |
| Borovitinovs senat | 1913–1917 |
| Tokois senat | 1917 |
| Setäläs senat | 1917 |
| Svinhufvuds senat | 1917–1918 |
| Paasikivis senat | 1918 |
Senatens ordförande och viceordförande
För senatens ordförande före 1917, se generalguvernörer över Finland
Senatens ordförande
- Pehr Evind Svinhufvud (Finska partiet) 1917–1918
- Juho Kusti Paasikivi (Finska partiet) 1918
Se även
Källor
- Svenska litteratursällskapet i Finland: Förvaltningshistorisk ordbok
- Riksarkivet: Arkivernas Portti[död länk]