Slid (mytologi)
I dagens värld är Slid (mytologi) ett ämne som har fått stor relevans och fortsätter att generera intresse inom olika områden. Oavsett om det är inom området hälsa, teknik, kultur eller politik har Slid (mytologi) blivit en diskussions- och analyspunkt för experter och icke-experter. Vikten av att förstå och fördjupa sig i detta ämne ligger i dess inverkan på våra dagliga liv, såväl som dess förmåga att påverka historiens gång. Därför är det viktigt att utforska de olika aspekterna och dimensionerna av Slid (mytologi) för att förstå dess omfattning och innebörd i det aktuella sammanhanget. I den här artikeln kommer vi att fördjupa oss i de mest relevanta aspekterna av Slid (mytologi), för att belysa dess betydelse och betydelse i dagens samhälle.
Slid (Slíð eller Slíðr: "farlig") är en av underjordens floder i nordisk mytologi. Enligt Grímnismál 28 rinner floden upp i Hvergelmir, flyter genom Midgård och faller slutligen ner i Hel. Floden nämns i en stympad strof i Vǫluspá 36:
|
I närmast föregående strof (35) nämns hur Loke ligger fjättrad under en drypande giftorm. Hans hustru Sigyn samlar dock upp giftet i en skål, som hon då och då tvingas tömma. Det är genom dessa "etterdalar", där skålen tömts, som Slid rinner. Det är således en giftig flod, och den är isande kall, ty Hvergelmir, där floden har sitt upphov, ligger i Nifelheims mitt och "allt som kommer från Nifelheim är kallt och bistert". Det har därför föreslagits att de i vattnen kringvirvlande vapnen skulle symbolisera flodens genomträngande iskyla.
Skildringen av Slid påminner om den dödsflod som kung Hadding, enligt Saxo Grammaticus, såg då han under ett besök i dödsrikets gränstrakter passerade över en bro, som skulle kunna vara Gjallarbron – men dess namn nämns inte. Floden under bron skulle då vara Gjöll, men den beskrivs på samma sätt som Slid i Vǫluspá: Allsköns vassa eggvapen virvlar omkring i de skummande forsarna. För övrigt kan man ana att Geirvimull – "den spjutvimlande" – som omtalas i tulan i Grímnismál 27, har varit en liknande flod.
Iskalla vapenbärande floder förekommer dock även i medeltidens kristna visionsdiktning, varför det är osäkert i vilken grad de tillhör en ursprunglig nordisk/germansk mytologi.
Källor
- Den poetiska Eddan i översättning av Björn Collinder, Forum 1957.
- Eddans gudasånger i översättning av Åke Ohlmarks, Schildts förlag 1948.
- Snorres Edda
- Davidson, Hilda Ellis (1994), The Lost Beliefs of Northern Europe, Routledge. ISBN 0-415-04936-9
- Simek, Rudolf (2007), Dictionary of Northern Mythology, D.S. Brewer. ISBN 978-0-85991-513-7
