Strandäng
I dagens värld är Strandäng ett ämne som har skapat stort intresse och debatt inom olika samhällssfärer. Med den ökande betydelsen av Strandäng i vardagen är det viktigt att förstå dess implikationer och konsekvenser för att kunna hantera det effektivt. I den här artikeln kommer vi att utforska de olika aspekterna av Strandäng, analysera dess inverkan på olika områden och erbjuda perspektiv som bidrar till att berika kunskapen om detta ämne. Från dess ursprung till dess utveckling idag, fortsätter Strandäng att vara ett relevant ämne som förtjänar vår uppmärksamhet och reflektion.
Strandäng, mad eller våtäng är en del av en strand där det växer höga gräs och örter. Strandängen utvecklas inom den zon som normalt ligger över vattenbrynet men som översvämmas vid högvatten. Marken är fuktig, men till skillnad från hos myrar är syretillgången vanligen så pass god att torv inte bildas. Strandängar förekommer både vid saltvatten och vid sötvatten och är ofta mycket artrika. Ju större vattenståndsvariationerna är, desto bredare kan bältet av ängsvegetation bli. Förr användes många strandängar som slåttermarker eller betesmarker.
Havsstrandängar
Vid havet bildas breda bälten av havsstrandängar framför allt på långgrunda stränder som påverkas av tidvatten. I Sverige är havsstrandängarna vanligen ganska smala, både för att tidvattnet är obetydligt och för att merparten av kusterna påverkas av landhöjningen. De största strandängarna finns vid Öresund från söder om Limhamn till Skanör. Havsstrandängar har tidigare i mycket stor utsträckning varit betade.
Strandängar längs vattendrag
_during_spring_flood_in_late_February.jpg)
Vid vattendrag med regelbundna vattenståndsvariationer kan mycket breda strandängar bildas. I Sverige förekommer detta särskilt längs Norrlandsälvarna. I den nedre delen av strandängen finns ofta ett mycket rikt växtsamhälle av graminider, alltså gräsliknande växter som blåsstarr, vasstarr och flaskstarr. Ovanför vidtar arter som blåtåtel, madrör och rödsvingel. Även bredbladiga gräs som brunrör och grenrör kan förekomma i stor mängd. Längs de älvar som har sina källor i fjällen finner man fjällväxter som ängsruta, kung Karls spira, kvanne och svarthö. Vid de älvar som byggts ut för vattenkraft förändras som regel vattenståndsvariationerna så mycket att den typiska strandängarna försvinner. Vid exempelvis Vindelälven finns de dock kvar.
Strandängar vid sjöar
Vid sjöar blir strandängarna i allmänhet smalare än vid vattendrag, eftersom vattenståndsvariationerna oftast är mindre. Breda strandängar har dock förekommit även vid vissa fjällsjöar. Framför allt i sjöar som genomflödas av älvar kunde vattenståndet förr variera mycket kraftigt. I sjön Skalka i Lilla Luleälven har en skillnad mellan högsta högvatten och lägsta lågvatten på 6,1 meter uppmätts; i Gardiken i Umeälven 5,7 meter. Båda dessa är idag reglerade för vattenkraftsändamål och har fått en helt annat karaktär.
Kulturmarker
Förr bedrevs slåtter på många strandängar, som kallades för sidvallsängar. Sådana förekommer i anslutning till både sött, bräckt och riktigt salt vatten.
I Norrland utnyttjades strandängarna längs vattendragen överallt för slåtter. Sly röjdes bort för att utöka de naturliga strandängarna till så kallade raningar.
Havsstrandängar betades oftare än de användes för höslåtter, bland annat för att saltväxterna är svårtorkade.
Referenser
Noter
- ^ Löfroth, Michael (1991). Våtmarkerna och deras betydelse. Rapport / Naturvårdsverket, 0282-7298 ; 3824. Solna: Naturvårdsverket. Libris 7441391. ISBN 91-620-3824-9
- ^ Dahl Erik, Norén Börje, Sjörs Hugo, red (1971). Biologi. 10, Ekologisk botanik. Stockholm: Almqvist & Wiksell. Libris 8198391
- ^ Elmfors Anders, red (1982). Liv och död i Östersjön. Sollentuna: Fältbiologerna. Libris 8379440. ISBN 91-85094-15-3
- ^ Gardfjell Maria, Arnqvist Göran, red (1985). Älvboken. Sollentuna: Fältbiologerna. Libris 7745401. ISBN 91-85094-23-4
- ^ Frödin, John (1952). Skogar och myrar i norra Sverige i deras funktioner som betesmark och slåtter. Instituttet for sammenlignende kulturforskning. Serie B, Skrifter, 0332-6217 ; 46. Oslo: Aschehoug. Libris 727164