Världsarv i Norge

I världen av Världsarv i Norge finns det oändliga aspekter att utforska och upptäcka. Från dess ursprung till dess inverkan på dagens samhälle har Världsarv i Norge varit föremål för kontroverser, debatt och beundran. I den här artikeln kommer vi att dyka in i de olika aspekterna av Världsarv i Norge, analysera dess utveckling över tid, dess implikationer i det dagliga livet och dess relevans i ett globalt sammanhang. Genom en uttömmande och detaljerad analys kommer vi att försöka belysa de mest relevanta aspekterna som gör Världsarv i Norge till ett ämne av intresse för människor i alla åldrar och bakgrunder.


1
2a
2b
2c
2d
3
4
5a
5b
6
7
8a
8b
Världsarven i Norge ( = Kulturarv, = Naturarv)
1. Hällristningarna i Alta 2. Struves meridianbåge - Fuglenes (2a ), Lille-Raipas (2b), Lodiken (2c), Bealjasvarri (2d) 3. Vegaöarna 4. Bergsstaden Røros 5. Västnorska fjordar - Geirangerfjorden (5a), Nærøyfjorden (5b) 6. Urnes stavkyrka 7. Bryggen i Bergen 8. Rjukan-Notoddens industriarv (8a=Rjukan, 8b=Notodden)

Norge var det första landet i Norden som ratificerade världsarvskonventionen och gjorde detta den 12 maj 1977. Åren efter tog de nordiska ländernas riksantikvariämbeten fram en lista på lämpliga objekt i Norden. År 1996 uppdaterades listan efter nordiskt samråd. Den uppdaterade listan presenterades i rapporten "Världsarv i Norden" (Nord 1996:30).

Norge och världsarvskonventionen

I Norge är det Miljøverndepartementet som är huvudansvarigt för världsarvskonventionen och dess avdelning för kulturminnesförvaltning fungerar som kontakt när det gäller ärenden som berör konventionen.

Miljøverndepartementets byggnad i Oslo

Fagdirektoratene vid norska riksantikvarieämbetet, Riksantikvaren, och det norska naturvårdsverket, Direktoratet for naturforvaltning, har ansvar för att ta initiativ till och bekosta den uppföljning och de rapporter som ska lämnas in till Unesco vart sjätte år. Riksantikvaren koordierar samarbetet.

1979 fick Norge sina första två världsarv, Bryggen i Bergen och Urnes stavkyrka. Sedan dess har antalet världsarv i Norge växt till åtta.

De åtta världsarven i Norge" class="mw-editsection-visualeditor">redigera | redigera wikitext]

År Bild Namn Fylke Kommun Typ (kriterier) Beskrivning
1979
Urnes stavkyrka
Urnes stavkyrka
Urnes stavkyrka Sogn og Fjordane Luster K (i, ii, iii) Urnes stavkyrka (stavkirke) är en stavkyrka vid Lustrafjorden 120 m ö.h. Kyrkan byggdes omkring 1130–1150 och är en länk mellan vikingakonsten med typisk djurornamentik som kallas urnesstil och den kristna stavkyrkoarkitekturen.
1979
Bryggen i Bergen
Bryggen i Bergen
Bryggen i Bergen Hordaland Bergen K (iii) Bryggen i Bergen är de gamla hanseatiska delarna av den norska staden Bergen. Området skrevs 1979 in på Unescos världsarvslista. Under medeltiden, hansatiden, var denna hamn en betydelsefull handelsplats.
1980
Røros
Røros
Bergstaden Røros Sør-Trøndelag Røros K (iii, iv, v) Kopparbrytningen i Røros pågick mellan 1644 och 1977. Stora delar brändes ned av svenska trupper 1678 och 1679, men staden återuppbyggdes i samma stil med trånga gränder och låga stugor.
1985
Hällristningar i Alta
Hällristningar i Alta
Hällristningarna i Alta Finnmark Alta K (iii) De tusentals målningarna och hällristningarna i Alta visar att det här funnits en bosättning under tiden 4200 f.Kr.-500 f.Kr.
2004
Vegaöarna
Vegaöarna
Vegaöarna Nordland Vega K (v) Vegaöarna, ögrupp i Nordlands fylke i nära polcirkeln i Norge.
2005
Meridianstenen i Hammerfest
Meridianstenen i Hammerfest
Struves meridianbåge - Fuglenes, Lille-Raipas, Lodiken, Bealjasvarri Finnmark Alta, Hammerfest, Kautokeino K (ii, iii, vi) Struves meridianbåge är en triangelkedja som sträcker sig från Hammerfest i Norge i norr till Ukrainas kust vid Svarta havet i söder och har en längd på drygt 2 820 km. 1854 restes Meridianstøtten i Fuglenes till minne av mätningen. Den består av en fot i granit, en pelare i brons och ovanpå den ett kopparklot som föreställer jordklotet.
2005
Geirangerfjorden
Geirangerfjorden
Västnorska fjordar — Geirangerfjorden och Nærøyfjorden Møre og Romsdal Norddal, Stranda N (vii, viii) Geirangerfjorden är en fjord på Sunnmøre, som är 15 km lång och utgör en arm till Storfjorden. Fjorden är ett av Norges mest besökta turistmål. Längst in i fjorden ligger samhället Geiranger.
2005
Nærøyfjorden
Nærøyfjorden
Västnorska fjordar — Geirangerfjorden och Nærøyfjorden Sogn og Fjordane Aurland, Lærdal, Vik N (vii, viii) Nærøyfjorden är en fjord som är omkring 20 km lång och utgör en arm till Sognefjorden.
2015
Vemorks kraftsstation
Vemorks kraftsstation
Rjukan–Notoddens industriarv Telemark Notodden, Tinn N (ii, iv) Vattenkraftverken i älvarna Måna och Tinne med tillhörande industrier därikring i Vestfjorddalen och Tinnsjø från Rjukan och ner till Notodden.

Förslag till världsarv

Norge har även tagit fram en lista på förslag till världsarv, dvs objekt som man planerar nominera till världsarv, på engelska kallad "tentative list". Följande objekt är upptagna på denna lista:

Uppsatt Namn
2002-10-07 Lofotenöarna
2002-10-07 Laponia - Tysfjorden, Hellemofjorden och Rago (utvidgning av världsarvet Laponia)
2007-06-21 Svalbard
2007-06-21 Öarna Jan Mayen och Bouvet som delar i en transnationell nominering av Mittatlantiska ryggen
2011-01-10 Vikingamonument och platser / Vestfolds skeppsgravar och Hyllestads kvarnstensbrott

Litteratur

Referenser

  1. ^ ”States Parties: Ratification Status” (på engelska). Unescos världsarvscenter. http://whc.unesco.org/en/statesparties. Läst 3 september 2010. 
  2. ^ ”Verdensarvkonvensjonen (WHC)” (på norska). Direktoratet for naturforvaltning. Arkiverad från originalet den 30 augusti 2014. https://web.archive.org/web/20140830173757/http://miljodirektoratet.no/no/Tema/Internasjonalt/Internasjonale-avtaler/Verdensarvkonvensjonen/. Läst 3 september 2010. 
  3. ^ ”Norway” (på engelska). Unescos världsarvscenter. http://whc.unesco.org/en/statesparties/no. Läst 3 september 2010. 
  4. ^ ”Tentative Lists - State Party: Norway (Last Revision: 10/01/2011)” (på engelska). Unescos världsarvscenter. http://whc.unesco.org/en/tentativelists/state=no. Läst 4 september 2010. 

Externa länkar