Idag är Falstaff (film) ett mycket relevant ämne som har fångat uppmärksamheten hos ett brett spektrum av samhället. Med den ständiga utvecklingen av teknik och globalisering har Falstaff (film) blivit en central punkt för debatt och diskussion inom olika områden. Från det akademiska fältet, genom arbetsvärlden, till den politiska sfären, har Falstaff (film) genererat en rad reflektioner och frågor som försöker förstå dess inverkan på det samtida samhället. I den här artikeln kommer vi att i detalj utforska de olika aspekterna relaterade till Falstaff (film), analysera dess implikationer inom olika områden och erbjuda en heltäckande vision av detta ämne som är så relevant idag.
Falstaff (Campanadas a medianoche) | |
Regissör | Orson Welles |
---|---|
Producent | Emiliano Piedra Ángel Escolano Harry Saltzman |
Manus | Orson Welles |
Baserad på | Five Kings av Orson Welles |
Medverkande | Orson Welles Keith Baxter John Gielgud Jeanne Moreau |
Originalmusik | Angelo Francesco Lavagnino |
Fotograf | Édmond Richard |
Klippning | Fritz Mueller Elena Jaumandreu |
Produktionsbolag | Internacional Films Alpine Film |
Premiär | 22 december 1965 |
Speltid | 119 minuter |
Land | Spanien Schweiz |
Språk | Engelska |
IMDb SFDb Elonet |
Falstaff är en spansk-schweizisk, engelskspråkig dramafilm från 1965 i regi av Orson Welles, med Welles, Keith Baxter, John Gielgud och Jeanne Moreau i huvudrollerna. Filmen handlar om John Falstaff, en figur som återkommer i flera av William Shakespeares pjäser, och prins Hal, som måste välja mellan sin vänskap med Falstaff och trohet till sin far, kung Henrik IV. Filmen spelades in i Spanien och var en spansk-schweizisk samproduktion. Dess spanska titel är Campanadas a medianoche, som betyder "Klockor vid midnatt". Manuset bygger på Welles' egen pjäs Five Kings.
Filmen tävlade vid filmfestivalen i Cannes 1966 där den fick ett tekniskt pris. Den gav Welles en BAFTA-nominering för bästa utländska skådespelare 1968. Den gick upp på svensk bio den 26 december 1968. Filmen fick initialt ett övervägande negativt mottagande, men växte i anseende med tiden. Welles själv ansåg att den tillsammans med Processen (1962) var hans bästa film. Stridsscenen i slutet av filmen blev stilbildade och gav inspiration till scener i bland annat Braveheart (1995) och Rädda menige Ryan (1998).
|