Henric Schartau

I den här artikeln kommer vi att fördjupa oss i den fascinerande världen av Henric Schartau, utforska dess olika aspekter och analysera dess inverkan på olika områden. Från dess historiska relevans till dess inflytande på dagens samhälle har Henric Schartau blivit ett ämne av stort intresse för både forskare, forskare och nyfikna. Genom ett multidisciplinärt förhållningssätt kommer vi att ta upp dess betydelse inom områden som vetenskap, kultur, teknik och politik, bland annat. Vi kommer också att undersöka dess utveckling över tid och dess potential att forma framtiden. Henric Schartau är ett ämne av stor relevans, och vi är glada över att fördjupa oss i dess studie och analys under den här artikeln.

Henric Schartau
Schartau iklädd prästrock med elva om halsen. Målning av Martin David Roth från ca 1797.
Född27 september 1757
Sankt Petri församling, Sverige
Död3 februari 1825 (67 år)
Lunds stadsförsamling, Sverige
BegravdNorra kyrkogården i Lund
Medborgare iSverige
Utbildad vidLunds universitet
SysselsättningPräst, teolog
BarnGustaf Johan Schartau
Redigera Wikidata

Henric (eller Henrik) Schartau, född 27 september 1757 i Malmö, död 3 februari 1825 i Lund, var en svensk präst och väckelsepredikant.

Biografi

Bronsstaty föreställande Henric Schartau utanför Lunds domkyrka. Gjord av Peter Linde 2003.
Henric Schartau. Etsning av Johan Holmbergsson.
Henric Schartaus grav på Norra kyrkogården i Lund.

Schartau studerade vid Lunds universitet och avlade 1774 filosofie kandidatexamen. 1778 promoverades han till magister. 1780 prästvigdes han i Kalmar och tjänstgjorde då som huspredikant hos riksrådet Christopher Falkengréen och som informatorDanerum i Ryssby.

Efter tjänstgöring som regementspastor blev han 1785 andre komminister vid domkyrkan i Lund, en tjänst han vann i konkurrens med andra sökande genom att han var ogift och gifte sig med sin företrädares änka, så kallad änkekonservering. 1793 blev han förste komminister vid domkyrkan och kyrkoherde i Bjällerups och Stora Råby församlingar, ett ämbete som han innehade fram till sin död. Av denna anledning sattes 1937 en relief av honom, snidad av Henning Åkerman, upp i Stora Råby kyrka. Han ligger dock begravd på Norra kyrkogården i Lund.

Schartau uppmärksammades för sina psykologiskt inträngande och själavårdande predikningar. Han påverkade på så vis flera unga präster, och hans lära spreds framför allt i Skåne och på västkusten, den "schartauanska väckelsen".

Han samlade åhörare från alla samhällsskikt, även om professorerna till att börja med i stor utsträckning uteblev från hans gudstjänster och förhör. Med tiden kom dock flera av dem att räknas till hans lärjungar, bland andra Mattias Fremling, Arvid Florman, Johan Holmbergson, Carl Johan Schlyter, Johan Henrik Holmqwist och Gustav Leonard Dahl.

Schartau hade även allmänna uppdrag, bland annat som riksdagsman i prästeståndet och som brandchef i Lund.

Schartau var sonson till kyrkoherden i Sörby, Jöns Schartau (1684–1754), som tog sitt efternamn efter födelsesocknen Skartofta. Han var dotterson till borgmästare Henric Falkman (1701–1767).

Schartau står staty vid Lunds domkyrka. Statyn, gjord av Peter Linde, var en gåva till domkyrkorådet som togs emot av Christina Odenberg och avtäcktes den 31 oktober 2003 av ärkebiskop K.G. Hammar. Planerna på en staty hade dock funnits under större delen av 1900-talet. Schartau porträtteras liksom i samtida porträtt med en ring i örat, något som kan ha att göra med en föreställning som fanns vid den tiden om att detta skulle kunna förebygga reumatism.

Bibliografi, urval

Källor

  1. ^ Henric Schartau, Svenskt biografiskt lexikon, läs online.
  2. ^ SNAC, Henric Schartau, läs online, läst: 9 oktober 2017.
  3. ^ Svenskagravar.se, Schartau, Henrik 1825, läs online, läst: 8 maj 2023.
  4. ^ Norra kyrkogården i Lund, Lunds ideella turistinformation, 10) Henric Schartau, läs online, läst: 8 maj 2023.
  5. ^ Schlasberg, Johan (juli 2006). ”Henric Schartau”. IDstories.se. https://www.idstories.se/henricschartau/. Läst 8 mars 2024. 
  6. ^ ”Schartau”. 18 april 1916. https://runeberg.org/nfcd/0504.html. 

Vidare läsning

Externa länkar