Nuförtiden är Institutet för språk och folkminnen ett ämne som har fångat uppmärksamheten hos människor över hela världen. Från dess påverkan på samhället till dess relevans i populärkulturen har Institutet för språk och folkminnen visat sig vara ett ämne värt att utforska och diskutera. Med en stor räckvidd och betydande inflytande är det ingen överraskning att Institutet för språk och folkminnen är centrum för uppmärksamheten i många debatter och samtal. I den här artikeln kommer vi att utforska betydelsen av Institutet för språk och folkminnen och hur det har format vår värld på sätt som vi kanske inte ens inser. Från dess rika historia till dess framtida implikationer, det råder ingen tvekan om att Institutet för språk och folkminnen kommer att fortsätta att vara ett ämne av intresse för många i en nära framtid.
Institutet för språk och folkminnen | |
Departement | Kulturdepartementet |
---|---|
Organisationstyp | Statlig förvaltningsmyndighet |
Kommun | Uppsala |
Län | Uppsala |
Organisationsnr | 202100-1082 |
Föregångare | Språk- och folkminnesinstitutet Svenska språknämnden Sverigefinska språknämnden Klarspråksgruppen |
Inrättad | 1 juli 2006 |
Generaldirektör | Martin Sundin |
Instruktion | SFS 2007:1181 |
Webbplats | www.isof.se |
Institutet för språk och folkminnen (förkortat Isof, före 2006 Språk- och folkminnesinstitutet, Sofi) är en statlig myndighet vars uppgift är att på vetenskaplig grund samla in, bygga upp och sprida kunskap om:
Isof är indelat i fem avdelningar på tre olika orter – Göteborg, Stockholm och Uppsala, där Göteborg och Uppsala även har särskilda regionala och/eller ämnesinriktade ansvarsområden. Myndighetens huvudkontor finns i Uppsala. Från och med 2022 finns verksamhet även i Kiruna och Övertorneå, i och med den treåriga satsningen på språkcentrum för de nationella minoritetsspråken finska, jiddisch, meänkieli och romska.
Enligt institutets gällande instruktion (Förordning (2007:1181) med instruktion för Institutet för språk och folkminnen) är deras uppgift att bedriva språkvård och efter vetenskapliga normer försöka levandegöra och sprida kunskaper om svenska språket, de nationella minoritetsspråken finska, jiddisch, meänkieli, romani chib (alltså ej inkluderande samiska), det svenska teckenspråket, dialekter, folkminnen, namn och språkligt burna kulturarv i Sverige. Institutet ska även bedriva forskning samt delta i internationellt samarbete inom sitt verksamhetsområde.
Den 1 juli 1970 bildades DOVA-myndigheten, en förkortning av Dialekt- och ortnamnsarkiven samt Svenskt visarkiv. Denna myndighet bestod från början av Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala (ULMA), Ortnamnsarkivet i Uppsala (OAU), Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund (DAL) samt Svenskt visarkiv (SVA). Till myndigheten fördes under 1971 Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg (DAG) och Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå (DAUM). År 1984 införlivades även de tidigare forskningsprojekten Ordbok över Sveriges dialekter (OSD) och Sveriges medeltida personnamn (SMP). Från att ha varit självständiga arkiv bildade dessa nu en gemensam myndighet.
Under 1990-talet omorganiserades ULMA och delades upp i flera enheter och Ortnamnsarkivet i Uppsala bildade tillsammans med Sveriges medeltida personnamn en gemensam avdelning kallad Namnavdelningen.
Den 1 juli 1993 bytte myndigheten namn till Språk- och folkminnesinstitutet (Sofi).
Isof fick från och med den 1 juli 2006 utökade uppgifter i samband med namnbytet. Förutom avdelningar och arkiv från Språk- och folkminnesinstitutet ingår även det nya Språkrådet, som består av de tidigare självständiga språkvårdsmyndigheterna Svenska språknämnden och Sverigefinska språknämnden samt av Klarspråksgruppen i Regeringskansliet.
Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala var från 1939 och fram till 1970 en statlig arkiv- och forskningsinstitution med namnet Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala. Grunden för verksamheten lades redan på 1870-talet med de olika landsmålsföreningarna vid Uppsalas studentnationer, vilka på 1890-talet efterträddes av de så kallade dialektgeografiska landskapsundersökningarna. Arkivet fick officiell status 1914 som Uppsala landsmålsarkiv (ULMA) med Herman Geijer som förste föreståndare.
Ortnamnsarkivet i Uppsala, som var huvudarkiv för ortnamn i Sverige, grundades 1928 och fram till 1970 lydde arkivet, som då kallades Svenska ortnamnsarkivet, under Svenska ortnamnskommissionen.
Landsmålsarkivet i Lund grundades 1930 genom riksdagsbeslut, och övertog de gamla sydsvenska landsmålsföreningarnas (Skånes, Hallands, Smålands och Kalmar-Blekinges) samlingar. Dessa föreningar hade då funnits i 55 år, från 1916 under en av föreningarna vald centralstyrelse.
Svenskt visarkiv, som grundades privat på initiativ av Ulf Peder Olrog 1951, överfördes till Statens musiksamlingar den 1 juli 1999.