Noël Cowards namn resonerar i medvetandet hos många, vare sig det är på grund av dess inverkan på samhället, dess relevans i dagens värld eller helt enkelt på grund av dess historiska arv. Noël Coward har varit föremål för debatt, studier och beundran genom åren och dess inflytande har överskridit gränser och generationer. I den här artikeln kommer vi att utforska olika aspekter av Noël Coward, från dess ursprung till dess inverkan idag, inklusive dess prestationer, kontroverser och arvet det har lämnat i samhället. Genom en detaljerad analys kommer vi att upptäcka vikten av Noël Coward och dess roll inom det område där det är verksamt, vilket erbjuder ett heltäckande perspektiv som gör att vi bättre kan förstå dess relevans i dagens värld.
Noël Coward | |
Noël Coward fotograferad av Allan Warren 1972. | |
Född | 16 december 1899 Teddington, Middlesex, Storbritannien |
---|---|
Död | 26 mars 1973 (73 år) Saint Mary Parish, Jamaica |
Yrke | Pjäsförfattare, manusförfattare, regissör, skådespelare, sångare |
Nationalitet | Brittisk |
Språk | Engelska |
Webbplats | http://www.noelcoward.com/ |
Sir Noël Peirce Coward, född 16 december 1899 i Teddington, Middlesex (numera i London Borough of Richmond upon Thames), Storbritannien, död 26 mars 1973 på egendomen Firefly Estate i Saint Mary Parish, Jamaica, var en brittisk dramatiker, manusförfattare, regissör, producent, skådespelare, sångare och sångtextförfattare. Coward hade en alldeles speciell stil och elegans över sina teaterpjäser och filmer.[källa behövs][förtydliga]
Coward började sin teaterbana redan som 12-åring då han, påhejad av sin mamma, spelade i en julpjäs. Sedan fick han blodad tand och fortsatte som barnskådespelare.
Cowards första framgång var The Young Idea 1923. Han författade sedan och medverkade även i flera andra teaterpjäser, som också de blev stora succéer i såväl Storbritannien som USA, såsom Hay Fever (1925), Private Lives (1930; tillsammans med Gertrude Lawrence), Blithe Spirit ('Min fru går igen'; 1941; filmatiserad 1945) och Design for living (filmatiserad 1933 som, Oss gentlemän emellan).
Han skrev även flera filmmanus, däribland den patriotiska In Which We Serve ('Havet är vårt öde'; 1942), vilket gav honom en heders-Oscar och den sentimentala klassikern Brief Encounter ('Kort möte'; 1945).
Han framträdde också som skådespelare bland annat i filmen Vår man i Havanna 1959.
Coward skrev även den patriotiska sången London Pride, efter Blitzenbombningarna under andra världskriget. Efter andra världskriget uppträdde han på nattklubbar och kabaréer, där han sjöng egna sånger, som till exempel Mad Dogs and Englishmen.
När Coward, strax före sin död, fick frågan om vem som skulle begrava honom och en viss präst nämndes, utbrast han: Han?! Över min döda kropp!!
|