Idag har Paleografi fått en oöverträffad relevans inom olika områden, oavsett om det är i arbetslivet, i vardagen eller inom det akademiska området. Dess inflytande har blivit påtagligt i praktiskt taget alla aspekter av vårt samhälle, vilket genererar en betydande inverkan på hur vi relaterar, arbetar och fungerar i den digitala miljön. Det är därför det är oerhört viktigt att på ett djupt och kritiskt sätt förstå och analysera den roll som Paleografi spelar i vårt dagliga liv, såväl som de utmaningar och möjligheter som dess närvaro innebär. I den här artikeln kommer vi att utforska de olika aspekterna relaterade till Paleografi och hur dess närvaro fortsätter att ha en relevant inverkan på dagens samhälle.
Paleografi (av grekiskans παλαιός, "gammal", och γράφω, "skriva") "är vetenskapen om skriftens utveckling och användning i äldre tid samt läsning och tolkning av handskrifter".
Paleografin står i nära förhållande till, och överlappar delvis, andra historiska hjälpvetenskaper som epigrafik och diplomatik. Paleografin är främst ett stöd för filologin och den historiska forskningen i studiet av medeltida handskrifter. Denna vetenskap tar i betraktande alla de omständigheter som på något sätt medverkat vid tillkomsten av det historiska källmaterialet, såsom skrivmateriel, skrivsätt, bokstavsformer, förkortningar och de slutsatser som från dessa och andra tecken kan dras rörande handskrifternas ålder, deras senare öden, senare gjorda ändringar och rättelser i texten och så vidare.
Den första vetenskapliga framställningen av paleografin var Bernard de Montfaucons Palaeographia graeca från 1708. Montfaucons framställning berörde endast grekisk skrift då den latinska paleografin föll under en annan falang: diplomatik. Diplomatik är en egen vetenskapsgren med syfte att undersöka äldre, särskilt medeltida, texter. Under 1800-talet utvecklades kunskapen avsevärt jämfört med tidigare århundraden, och den latinska paleografin inkluderades i begreppet. Idag berör paleografin grekisk och latinsk skrift, men inte egyptiska, hebreiska eller östasiatiska skrifter. Under 1700-talet ägnade sig paleografin åt att systematisera. Under 1800-talet utvecklades den paleografiska vetenskapen gradvis. École des Chartes grundades i Paris 1821, och man började studera de historiska bokskrifterna. I början av 1900-talet publicerade Sir Edward Maunde Thompson den bok som idag fortfarande anses vara ett av de mest omfattande paleografiska verken.
Paleografins främsta syfte är att tolka och datera äldre skrifter, samt definiera deras ursprung. För att datera en äldre text finns flera metoder att ta hjälp av. Dels studerar man här stilistiska förändringar i de olika handstilarna, något som skiljer sig åt både beroende av tid och plats. Många texter innehåller också förkortningar, t.ex. IMP.(ERATOR), CAES.(AR). Förkortningar kan hjälpa till att avslöja när texten är skriven och var.
Även när datum är angivna kan det uppstå problem. Inom olika områden har olika kalendersystem använts. England implementerade till exempel inte den gregorianska kalendern förrän 170 år efter dess introduktion 1582. Stora variationer har dessutom funnits inom samma land.
De tre mest betydelsefulla materialen för inskrifter är papyrus, veläng och papper. De har i ett historiskt perspektiv uteslutit alla andra material efter sin introduktion och etablering. Andra material som paleografin studerar texter på är metall, lera, krukor, trä, löv, bark, linne och vax. Brons har t.ex. använts av både greker och romare för att gravera lagar, avtal och andra viktiga dokument.
|