Parforcejakt
Numera är Parforcejakt ett ämne som har fått stor relevans i dagens samhälle. Människor är allt mer intresserade av att utforska och förstå vilken inverkan Parforcejakt har på deras dagliga liv. Vare sig ur personlig, professionell eller social synvinkel har Parforcejakt blivit ett grundläggande element som vi inte kan bortse från. Det är därför vi i den här artikeln vill fördjupa oss i ämnet Parforcejakt, utforska dess olika dimensioner och försöka belysa dess betydelse i den moderna världen. Vi kommer att fördjupa oss i dess ursprung, dess utveckling över tid och hur det har påverkat vårt sätt att leva och relatera. Utan tvekan är Parforcejakt ett fascinerande ämne som förtjänar att analyseras på djupet.
Parforcejakt, på franska Vénerie eller Chasse à courre, är en form av jakt, där jägarna rider på hästar och att man då använder sig av ett flertal hundar vilka driver viltet.
Allmänt
Jakten går ut på att hundarna skall hinna upp och ta villebrådet med våld (franska par force) eller "ställa" det, till dess jägaren hinner fram och dödar det. Jaktformen utvecklades före tillkomsten av handeldvapen, varför jägaren då kunde använda sig av exempelvis spjut för att fälla viltet. Det förekom även att hundarna dödade viltet.
Historia
Parforcejakt utövades i likhet med engelsk rävjakt till stor del till häst och genom att viltet jagades med ett koppel av hundar. Vid parforcejakt jagades inte bara räv, utan även annat slags vilt, både högvilt och småvilt. Som högvilt "grande vénerie" räknades kronhjort, dovhjort, rådjur, vildsvin och varg. Småvilt "petite vénerie" var harar, kanin och grävling.
Formerna för parforcejakt utvecklades främst i Frankrike under medeltiden. Eftersom denna jakt utövades av adeln vid stora organiserade jakter uppkom tidigt fasta sätt att kommunicera med jakthorn. Särskilda raser av jakthundar, som Chien Gris de Saint Louis, avlades fram för att tillgodose behovet av lämpliga hundar. Inom den franska kungens hushåll fanns det ett särskilt ämbete, Le Grand Veneur de France, som ansvarade för dessa jakter. Detta ämbete avskaffades i samband med att det andra kejsardömet upphörde 1870.
Parforcejakt utövades i stora delar av Europa, men samhällsförändringar, liksom även införandet av skjutvapen vid jakt, innebar att denna jaktform kom att användas allt mindre. I Tyskland genomfördes under 1930-talet lagstiftning som förbjöd, bland annat, parforcejakt.
Nutida utövande av parforcejakt
Parforcejakt utövas i relativt stor utsträckning i Frankrike.
Parforcejaktens betydelse
Vid parforcejakt används jakthorn, främst Trompe de Chasse och Parforcehorn, för kommunikation, och redan på medeltiden utvecklades en notskrift för att beskriva de olika jaktsignalerna. Parforcejakten anses därför ha varit betydelsefullt för utvecklingen av bleckblåsinstrument. Parforcejaktlandskap på norra Själland i Danmark blev år 2015 med på Unescos världsarvslista och består av statliga parkområden på Nordsjälland som på 1600-talet var kungliga jaktmarker där man bedrev parforcejakt.
Se även
Referenser
Paolo Uccello, tempera på parnå, ca 1470.
- ^ David Harrison och Tony Paterson, Thanks to Hitler, hunting with hounds is still verboten, The Telegraph, den 22 September 2002.
- ^ Hardouin, Trésoire de Vénerie, tryckt upplaga Henri-Victor Michelant, 1856.
- ^ ”The Parforce Hunting landscape in North Zealand” (på engelska). UNESCO World Heritage Centre. http://whc.unesco.org/en/tentativelists/5476/. Läst 7 maj 2013.
Externa länkar
| ||||||||||||||