Praetoriangardet
I den här artikeln kommer vi att fördjupa oss i den fascinerande världen av Praetoriangardet, utforska dess många aspekter och fördjupa oss i dess betydelse i det moderna samhället. Från dess ursprung till dess inverkan idag har Praetoriangardet spelat en avgörande roll i olika aspekter av det dagliga livet, och påverkat människor i alla åldrar, kulturer och sociala skikt. Utefter dessa linjer kommer vi att analysera hur Praetoriangardet har utvecklats över tid, samt dess betydelse inom olika områden, från politik och ekonomi till vetenskap och populärkultur. Gör dig redo att fördjupa dig i en spännande resa genom historien och nutiden av Praetoriangardet, och upptäck dess relevans och inverkan på den samtida världen.
Praetoriangardet, latin: cohortes praetoriae, var de romerska kejsarnas livvaktsstyrka.
De romerska fältherrarna, som ursprungligen kallades praetores, hade ofta till skydd för sig och sitt högkvarter (praetorium) ett livgarde, kallat cohors praetoria' (plural cohortes praetoriae). Livvaktstrupperna innefattade flera truppförband, till vilka hörde både fotfolk och rytteri.
Historia
Stående sådana kårer upprättades först av Marcus Antonius och Octavianus. Octavianus gav inrättningen stadga genom att bilda nio praetoriska kohorter, vart och ett om 1 000 man, utom rytteriavdelning (rytterienheter, turma, med 30 man vardera), som bestod av knappt 300 man. Under Tiberius förlades alla dessa kohorter, vilka på 100-talet e.Kr. var tio, i ett befäst läger, Castra Praetoria, med kaserner invid Rom.
En kohort skötte den dagliga vakten vid kejsarpalatset. Detta läger, i närheten av Porta Pia, inneslöts av Aurelianus i hans mur, Aurelianusmuren. Praetoriangardet hade högre sold och kortare tjänstgöringstid än övriga trupper. Det rekryterades först uteslutande från Italien, senare även från provinserna.
Praetorianernas gynnade ställning och tjänstgöringen i eller vid huvudstaden gjorde dem till en makt i staten, varför också befälhavaren, praetorianprefekten (praefectus praetorio), blev en av samhällets mest betydande män. Kejsarna försökte ofta, särskilt genom frikostiga gåvor (donationes) vinna praetorianerna för sig, vilket ledde till upprepade militärrevolutioner. Deras fräckhet nådde sin höjdpunkt när de 193 e.Kr. utbjöd kejsartronen på auktion (se Didius Julianus). Septimius Severus lät sedan upplösa dem och bilda ett nytt garde. År 238 e.Kr. mördade gardet kejsar Balbinus.
Konstantin den store avskaffade slutligen helt och hållet praetoriangardet i Rom.
Se även
Referenser
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Pretorianer, 1904–1926.
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Praetoriangardet.
