Schweiz filmhistoria

I dagens artikel kommer vi att utforska den fascinerande världen av Schweiz filmhistoria, ett ämne som har fångat mänsklighetens uppmärksamhet i årtionden. Från dess ursprung till dess nuvarande effekter har Schweiz filmhistoria spelat en grundläggande roll i våra liv, och påverkat hur vi tänker, beter oss och förhåller oss till världen omkring oss. I den här artikeln kommer vi att undersöka de olika aspekterna av Schweiz filmhistoria, från dess historiska betydelse till dess relevans idag, vilket ger en djup och heltäckande titt på detta spännande ämne. Följ med oss ​​på denna upptäcktsresa när vi utforskar Schweiz filmhistorias mysterier och underverk.

Schweiz filmhistoria handlar om filmens utveckling i Schweiz från 1896 fram till idag.

De första åren

Den första filmvisningen i Schweiz ägde rum i Genève 1896, men den första inhemska filmen gjordes dock inte förrän 1918. På grund av landets språkliga splittring var det svårt att göra filmer som fångade den stora publikens intresse, samt konkurrensen från grannländerna Tyskland, Frankrike och Italien, som hade de ekonomiska möjligheterna att göra påkostade storproduktioner, gjorde att publiken oftast föredrog utländska filmer.

Den första guldåldern

1924 grundade Lazar Wechsler Praesens-Film i Zürich, vilket hade stor del i den schweiziska filmens första guldålder, från 1938 till 1945. Den tyske flyktingen Leopold Lindtberg som gjorde en av schweizisk films största succéer, Füsilier Wipf (1938). Max Haufler var en annan person som hjälpte till att lyfta fram den schweiziska filmen. Lindtbergs Sista chansen (Die letzte Chanse, 1945), om Schweiz hårda flyktingpolitik under andra världskriget. En annan film av Lindtberg som fick internationell uppmärksamhet var Två flickor på gaffeln (1950). 1940- och 50-talens flitigaste regissör var dock Franz Schnyder, vars Der 10. Mai (1957) också hade framgångar utomlands.

Den nya schweiziska filmen

Den inhemska filmproduktionen fortsatte dock att vara blygsam, 1960 gjordes 8 schweiziska filmer, samtidigt som 459 filmer importerades. Under 1960-talet återvände Alain Tanner och Claude Goretta, två filmentusiaster som arbetat utomlands, till Schweiz. Tanners Död eller levande (Charles mort ou vif, 1969) och Gorettas Galningen (Le fou, 1970) anses allmänt vara den nya schweiziska filmens genombrott. 1969 gavs för första gången statligt stöd till filmproduktion, detta var en viktig orsak till att produktionen och kvaliteten ökade.

Den andra guldåldern

Under 1970-talet inträffade den schweiziska filmens andra guldålder, där Tanner, Goretta, Yves Yersin och Michel Soutter stod för den romanskspråkiga filmens förnyelse, och Kurt Gloor, Peter van Gunten, Markus Imhoof, Rolf Lyssy och Daniel Schmid för den tyskspråkiga.

1990 oscarbelönades Xavier Kollers Resan till hoppet.

Schweiziska filmpersonligheter

Regissörer

Producenter

Skådespelare

Externa länkar

Källor

  • Nationalencyklopedin, Schweiz, film, av Jan Åhlander
  • Filmboken, Schweiz, sid. 208, av Elisabet Nemert och Gunilla Rundblom