I dagens värld är Sune Lindqvist en fråga som har fått stor relevans i samhället. Allt eftersom åren fortskrider blir betydelsen och inverkan av Sune Lindqvist mer uppenbar i olika aspekter av det dagliga livet. Från dess inflytande på arbetsplatsen till dess påverkan på hälsa och välbefinnande har Sune Lindqvist blivit ett ständigt samtalsämne i alla typer av utrymmen. För att till fullo förstå detta fenomen och dess implikationer är det avgörande att analysera olika perspektiv och uppmuntra till konstruktiv dialog kring Sune Lindqvist. I den här artikeln kommer vi att utforska olika aspekter relaterade till Sune Lindqvist och dess inflytande på dagens samhälle.
Sune Lindqvist | |
Född | 20 mars 1887 Eskilstuna stadsförsamling eller Eskilstuna |
---|---|
Död | 23 mars 1976 (89 år) Uppsala domkyrkoförsamling, Sverige |
Medborgare i | Sverige |
Utbildad vid | Stockholms universitet |
Sysselsättning | Arkeolog, förhistoriker, universitetslärare |
Arbetsgivare | Uppsala universitet |
Maka | Ingeborg Wilcke-Lindqvist (g. 1919–) |
Redigera Wikidata |
Sune Lindqvist, född 20 mars 1887 i Eskilstuna, död 23 mars 1976, var en svensk arkeolog.
Sune Lindqvist var son till läraren Carl Axel Lindqvist och Hermannia Brambeck. Åren 1910–1927 var han amanuens vid Vitterhetsakademien, det vill säga i praktiken vid Statens Historiska Museum. Lindqvist disputerade vid Uppsala universitet 1916 på en avhandling om den helige Eskils biskopsdöme. Efter disputationen utsågs han till docent i nordisk och jämförande fornkunskap vid Stockholms högskola. Han var sedan professor i arkeologi vid Uppsala universitet åren 1927–1952, och Värmlands nations inspektor till 1949. Han efterträddes på professuren av Mårten Stenberger.
Lindqvist är känd för utgrävningen av Ottarshögen och hans genomgång av fynden från och stratigrafin i Uppsala högar, publicerade 1936, samt en monografi om Gotlands bildstenar från 1942. Tillsammans med seminariet i nordisk fornkunskap vid Uppsala universitet utvecklade han nya utgrävningsmetoder i arbetet med båtgravarna vid Valsgärde.
Lindqvist anklagades under 1990-talet för att ha haft nazistiska sympatier. Arkeologen Magnus Alkarp som forskat kring den nazityska infiltrationen av den svenska arkeologin menar att detta är felaktigt. Lindqvist var en varm tyskvän, men antinazist. Våren 1940 blev han den ledande gestalten i ett informellt nätverk som motarbetade det nazistiska flyktingspionaget i Uppsala. Han gömde åtskilliga judiska och politiska flyktingar på olika platser i Sverige, främst i Värmland och Dalarna, men också i sitt hem, vilket man uppmärksammade i Berlin.
Lindqvist var ledamot av Humanistiska vetenskapssamfundet i Uppsala, Vitterhetsakademien, Kungl. Gustav Adolfs Akademien, Vetenskapssocieteten i Uppsala, och Danske Videnskabernes Selskab i Köpenhamn.
Han gifte sig 1919 med Ingeborg Wilcke, dotter till kommendörkapten Eric Wilcke och Hanna Andersson.
Företrädare: Arvid Runestam |
Inspektor för Värmlands nation 1938–1949 |
Efterträdare: Arne Fredga |
|