An-Najm
Den här artikeln kommer att ta upp ämnet An-Najm, en mycket relevant fråga som har fångat uppmärksamheten hos experter och allmänheten under de senaste åren. An-Najm har varit föremål för många studier och forskning på grund av dess inverkan på olika aspekter av det dagliga livet, från hälsa till ekonomi. Genom hela texten kommer olika aspekter av An-Najm att analyseras, från dess historia och utveckling till dess implikationer i dagens samhälle. Dessutom kommer möjliga lösningar och förslag för att möta de utmaningar som An-Najm utgör i den samtida världen att undersökas. Genom ett flerdimensionellt förhållningssätt är syftet att erbjuda läsaren en komplett och uppdaterad vision av An-Najm, för att bidra till debatten och förståelsen av detta fenomen.
An-Najm eller An-Nadjm (arabiska: سورة النجم ) ("Stjärnan") är den femtiotredje suran i Koranen med 62 verser (ayah).
De första arton verserna i suran tros vara några av de tidigaste uppenbarelserna av Koranen. Verserna betonar rättmätigheten i Muhammeds profetiska syner. Suran börjar med en gudomlig röst som svär vid "den sjunkande stjärnan" att "Er landsman," syftandes på Muhammed, "har inte gått vilse och han är alls inte besatt. Och han talar inte av egen drift."
Suran utmärker sig genom att vara den första som fordrar muslimer att böja sig (falla ner, utföra sajdah) när den reciteras, enligt Ibn Kathirs tafsir och ett flertal hadither. När suran först upplästes av Muhammed i Mekka, föll alla muslimer och icke-muslimer som hörde recitationen ned för Gud, efter den fullbordande effekt som orden fick på dem.