I dagens värld har Antonio di Rudinì blivit ett återkommande och mycket viktigt ämne i samhället. Från dess ursprung till nutid har Antonio di Rudinì påverkat människors liv avsevärt och skapat debatter, utmaningar och möjligheter. Genom historien har Antonio di Rudinì varit föremål för studier, reflektion och analys av experter inom olika områden, som bidragit med sin vision och kunskap om detta ämne. I den här artikeln kommer vi att utforska olika aspekter relaterade till Antonio di Rudinì, från dess inverkan på kulturen till dess inflytande på den globala ekonomin, med syftet att förstå dess relevans idag och dess projektion in i framtiden.
Antonio di Rudinì | |
Född | Antonio Starabba 16 april 1839 Palermo |
---|---|
Död | 7 augusti 1908 (69 år) Rom |
Medborgare i | Kungariket Italien |
Utbildad vid | Universitetet i Palermo |
Sysselsättning | Politiker, diplomat |
Befattning | |
Palermos borgmästare (1863–1866) Prefect of Palermo Ledamot av Kungariket Italiens deputeradekammare Kungariket Italiens tionde legislatur (1867–1870) Prefect of Naples (1868–1869) Kungariket Italiens inrikesminister regeringen Menabrea III (1869–1869) Ledamot av Kungariket Italiens deputeradekammare Kungariket Italiens elfte legislatur (1870–1874) Ledamot av Kungariket Italiens deputeradekammare Kungariket Italiens tolfte legislatur (1874–1876) Ledamot av Kungariket Italiens deputeradekammare Kungariket Italiens trettonde legislatur (1876–1880) Ledamot av Kungariket Italiens deputeradekammare Kungariket Italiens fjortonde legislatur (1880–1882) Ledamot av Kungariket Italiens deputeradekammare Kungariket Italiens femtonde legislatur (1882–1886) Ledamot av Kungariket Italiens deputeradekammare Kungariket Italiens sextonde legislatur (1886–1890) Ledamot av Kungariket Italiens deputeradekammare Kungariket Italiens sjuttonde legislatur (1890–1892) Kungariket Italiens utrikesminister regeringen di Rudinì I (1891–1892) Kungariket Italiens marinminister regeringen di Rudinì I (1891–1891) Kungariket Italiens premiärminister (1891–1892) Kungariket Italiens jordbruks-, industri- och handelsminister regeringen di Rudinì I (1891–1892) Ledamot av Kungariket Italiens deputeradekammare Kungariket Italiens artonde legislatur (1892–1895) Ledamot av Kungariket Italiens deputeradekammare Kungariket Italiens nittonde legislatur (1895–1897) Kungariket Italiens premiärminister (1896–1898) Kungariket Italiens inrikesminister regeringen di Rudinì II och regeringen di Rudinì III (1896–1898) Ledamot av Kungariket Italiens deputeradekammare Kungariket Italiens tjugonde legislatur (1897–1900) Kungariket Italiens justitieminister regeringen di Rudinì III (1897–1897) Kungariket Italiens jordbruks-, industri- och handelsminister regeringen di Rudinì V (1898–1898) Ledamot av Kungariket Italiens deputeradekammare Kungariket Italiens 21:a legislatur (1900–1904) Ledamot av Kungariket Italiens deputeradekammare Kungariket Italiens 22:a legislatur (1904–1909) | |
Politiskt parti | |
Historiska högern | |
Barn | 3 |
Heraldiskt vapen | |
Redigera Wikidata |
Antonio Starabba di Rudinì, född 6 april 1839 i Palermo, död 6 augusti 1908 i Rom, var en italiensk markis och politiker.
Rudinì blev 1865 borgmästare i Palermo, nedslog 1866 ett klerikalbourbonskt uppror i staden samt blev till belöning prefekt i Palermo och 1868 i Neapel. År 1869 kallades han till inrikesminister, men avgick snart. Strax därefter valdes han till ledamot av deputeradekammaren, där han alltsedan satt och alltid tillhörde den yttersta högern.
År 1890 blev Rudinì kammarens vice president, och i februari 1891 utnämndes han till ministerpresident efter Francesco Crispi, till vars fall han bidragit mycket. Han övertog själv utrikesportföljen, förnyade trippelalliansen och arbetade på inskränkning av de militära utgifterna, men måste redan i maj 1893 vika för Giovanni Giolitti.
Rudinì blev Crispis efterträdare även i mars 1896, sedan denne fallit till följd av det olyckliga kriget i Abessinien. Han slöt fred med detta land och avstod från alla anspråk på överhöghet däröver, men kunde inte komma till rätta med de inre svårigheterna. Efter flera rekonstruktioner av kabinettet begärde och fick han i juni 1898 avsked.
|