I dagens värld är Lennart Green (fotograf) ett ämne som genererar stort intresse och diskussion inom olika områden. Dess relevans överskrider gränser och dess inverkan märks i samhället, ekonomin och kulturen. Vikten av Lennart Green (fotograf) har lett till att den noggrant undersökts och analyserats för att bättre förstå dess implikationer och konsekvenser. I den här artikeln kommer vi att utforska ämnet Lennart Green (fotograf) ur olika perspektiv, med syftet att erbjuda en heltäckande och berikande vision. Från dess ursprung till dess nuvarande tillstånd, genom dess möjliga framtidsscenarier, är Lennart Green (fotograf) ett ämne som inte lämnar någon oberörd, och det är därför det är viktigt att ta upp det på ett djupt och eftertänksamt sätt.
| Lennart Green | |
| Födelsenamn | Lennart Green |
|---|---|
| Född | 1913 Haparanda |
| Död | 4 januari 2007 |
| Föräldrar | Mia Green |
| Konstnärskap | |
| Fält | Fotografi |
| Motiv | porträtt, dokumentärfoto |
| Redigera Wikidata (för vissa parametrar) | |
Bror Lennart Green, född 1 juni 1913 i Haparanda, död 2007, var en svensk fotograf, filmfotograf och regissör.
Han är son till seminarieläraren Bror Green och fotografen Mia Green. Lennart Green flyttade från Haparanda i unga år. 1933 bodde han i Berlin där han studerade fotografi. Några år senare flyttade han till Paris, där han träffade sin blivande hustru Jeanne Le Flem, som var dotter till kompositören Paul Le Flem. Under andra världskriget blev han inkallad och återvände till Haparanda där han gjorde sin militärtjänst. Makarna Greens första barn Walter Green föddes 1940 i Boden och dottern Marika Green 1943 i Stockholm. Familjen flyttade tillbaka till Paris 1953. I slutet av 1960-talet flyttade makarna Green till Bretagne. Eva Green är hans sondotter.
Lennart Green fotograferade många av tidens kulturpersonligheter, exempelvis Albert Camus, Brigitte Bardot, Orson Welles, Marc Chagall, Sophia Loren, Françoise Sagan, Jean Seberg, Salvador Dalí och Barbara..
Green var filmfotograf för Jag lär mig flyga (1952), Stockholmssöndag (1952) och Det var på Capri (1954); för den sistnämnda filmen var han även regissör.
|