Mandespråk

I dagens värld har Mandespråk blivit ett ämne av stor betydelse och intresse. Sedan dess uppkomst har Mandespråk fångat uppmärksamheten hos miljontals människor runt om i världen, skapat debatter, diskussioner och i många fall konkreta handlingar. Dess inverkan har överskridit gränser, kulturer och generationer och blivit en fokuspunkt för experter, forskare, yrkesverksamma och allmänheten. I den här artikeln kommer vi att analysera olika aspekter relaterade till Mandespråk, utforska dess ursprung, utveckling, implikationer och möjliga framtidsscenarier. På dessa sidor kommer vi att reda ut mysterierna kring Mandespråk, bryta ner dess betydelse och relevans i det aktuella sammanhanget, vilket ger en heltäckande och uppdaterad vision om detta ämne som berör oss så mycket.

Mandespråk är en grupp om 40 språk som talas i Västafrika och utgör en gren av språkfamiljen Niger-Kongospråk. Bland mandespråken finns mandinka, soninke, bambara, dyula, kagoro, bozo, mendé, yacouba, vai och ligbi. Mandespråken har tillsammans ca 20 miljoner talare i Gambia, Guinea, Guinea-Bissau, Elfenbenskusten, Senegal, Ghana, Togo, Benin, Burkina Faso, Mauretanien, Niger, Sierra Leone, Nigeria och Mali.

Språkgruppen beskrevs första gången 1854 av S. W. Koelle i sin Polyglotta Africana. Han nämnde då 13 språk. 1901 gjorde Maurice Delafosse en åtskillnad mellan två grupper i sin Essai de manuel pratique de la langue mandé ou mandingue. Han talar där om en nordlig grupp mandé-tan och en sydlig grupp mandé-fu. 1924 framförde L. Tauxier att denna distinktion inte var välgrundad och att det finns minst en tredje undergrupp, som han kallade mandé-bu. Denna åsikt stöddes av A. Prost 1950. 1958 publicerade Welmers en artikel The Mande Languages, där han indelade språken i tre undergrupper - nordväst, syd och öst, grundat på lexikostatistik. Joseph Greenberg anammade denna uppdelning i sin The Languages of Africa (1963). Long (1971) och G. Galtier (1980) följer indelningen i tre grupper men med betydande skillnader.

Numera indelar majoriteten av språkforskarna mandespråken i en västlig och en östlig gren, av vilka den västliga är större och omfattar 27 språk. Flera av de västliga språken har mer än en miljon talare, nämligen bambara, malinke, maninka, mende, dyula, soninke och susu. Av dessa har bambara och dyula omkring 4 miljoner talare. Dyula är ett lingua franca inom handeln i norra Elfenbenskusten och västra delen av Burkina Faso. Den östliga gruppen omfattar 13 språk av vilka endast ett, dan, når upp till en miljon talare.

Källor

  1. ^ Encyclopædia Britannica 2004 Ultimate reference suite DVD, uppslagsordet Mande languages.
  • Mande languages i engelskspråkiga Wikipedia 4 september 2006, där följande anges som källor:
    • Delafosse, Maurice (1901) Essai de manuel pratique de la langue mandé ou mandingue. Paris : Leroux. 304 p.
    • Delafosse, Maurice (1904) Vocabulaires comparatifs de plus de soixante langues ou dialectes parlés à la Côte d'Ivoire et dans les régions limitrophes, avec des notes linguistiques et ethnologiques. Paris : Leroux. 285 p.
    • Nazam HALAOUI, Kalilou TERA, Monique TRABI (1983) Atlas des langues mandé-sud de Côte d'Ivoire. Abidjan : ACCT-ILA.
    • Welmers, William E.(1971) Niger-Congo, Mande . In Linguistics in Sub-Saharan Africa (Current Trends in Linguistics,7), Thomas A. Sebeok, Jade Berry, Joseph H. Greenberg et al. (eds.), 113–140. The Hague: Mouton.