Martin Opitz
Numera är Martin Opitz ett ämne som väcker intresse hos många människor runt om i världen. Med tiden har Martin Opitz fått stor relevans inom olika områden, från politik till vetenskap, inklusive kultur och samhälle i stort. Dess inverkan har varit så betydande att den har genererat debatter, kontroverser och djupa reflektioner bland experter och vanliga medborgare. I den här artikeln kommer vi att analysera rollen som Martin Opitz för närvarande spelar och utforska dess implikationer i olika sammanhang.
Martin Opitz, född 23 december 1597 i Bunzlau, Schlesien, död 20 augusti 1639 i Danzig, var en tysk skald av barocken och smaklärare, "den nyare tyska skaldekonstens fader".
Biografi
Under sin gymnasietid utgav han latinska dikter, och i Aristarchus sive de contemptu linguas teutonicos (1617) lovprisade han det tyska språket. Efter studier vid universitetet i Frankfurt an der Oder och Heidelbergs universitet besökte han 1620–1621 Holland och Jylland. Åren 1622–1623 var han gymnasielärare i Weißenburg in Bayern och började där det aldrig fullbordade verket Dacia antiqua. Han skrev på fem dagar 1624 sin poetik Buch von der teutschen poeterey, som gavs ut i en ny upplaga 1876 och som under mer än ett århundrade vördades som ofelbar auktoritet på området. 1625 gav han ut en upplaga av sina Teutsche poemata och samma år utnämndes han till poeta laureatus av kejsar Ferdinand II. Åren 1626–1632 var Opitz sekreterare hos borggreven av Dohna.
Opitz adlades 1627 till Opitz von Boberfeld och invaldes 1629 i Palmorden. Han gjorde 1630 en resa till Paris. 1633–1635 skötte han diplomatiska uppdrag hos hertigarna av Liegnitz och Brieg; han deltog bland annat i Banérs tåg till Böhmen 1634 och vann hans fulla bevågenhet. År 1633 vistades han en tid hos Axel Oxenstierna i Frankfurt am Main. Genom inställsamhet mot konung Vladislav IV av Polen utnämndes Opitz 1637 till polsk historiograf, men arbetade i Polen hemligt som svensk agent. Han avled av pest 1639.
Bibliografi
Av sina samtida och de närmast följande generationerna firades Opitz i översvallande ordalag, och det är som vers- och språkrensare Opitz har sin egentliga betydelse. I sin ovannämnda poetik, stödd huvudsakligen på Horatius, Vida, Scaliger och Ronsard, ivrar han bland annat för den rena högtyskans bruk i skaldekonsten, stränga studier för vitterlekaren, antikhärmning, rimmens renhet, alexandrinen som ledande versform samt fast versbyggnad med regelmässig växling av betonade och obetonade stavelser. Genom sistnämnda yrkande och sitt eget föredöme fastställde Opitz den prosodi, som ännu in på 1900-talet gällde. Han höjde den inhemska diktningen i de lärdes och de franskt bildade hovens aktning. I korrekta och oftast smakfulla visor, sonetter, epigram och andliga dikter efterbildade han Anakreon, Propertius, Petrarca, nylatinska skalder, Ronsard, holländaren Heinsius och psalmisterna.
Opitz hävdade att endast furstliga eller kungliga personer får uppträda i tragedin. Däremot har folk av lägre stånd en plats i komedin. Tragedin handlar om "död, förtvivlan, fader- och barnamord, brand, blodskam, krig och uppror, klagan, gråt och suckar. Komedin däremot handlar om bröllop, gästabud, lekar, tjänares bedrägeri och skurkstreck, skrävlande landsknektar, älskog, ungdomligt lättsinne, gubbaktig girighet, koppleri och om sådana saker som dagligen inträffar bland vardagligt folk". Det var enligt honom ett brott mot diktkonstens regler när man sammanförde potentater, kejsare och kungar med vanliga dödliga.
Själv klent utrustad på känslans och fantasins vägnar, var han till sin allmänna hållning sedelärande. Visserligen finns det i många av hans smådikter både hjärtlighet och behag, som till exempel i Segen der einfalt, vars svenska version med omkvädet "Hvar må följa sitt egit sinn'; kär håller jag min herdarinn'" länge antogs vara en originaldikt av Eric XIV, men i de flesta har lärdomstyngden eller den nyktra förståndigheten tagit överhand.
Bäst bland hans större alster anses Trostgedicht in widerwärtigkeit des krieges från 1622) vara. Vidare märkas dikterna Zlatna (1623) och Vielgut (1629), som prisa lantlivet, Vesuvius (1633), herderomanen Schäfferey von der nimfen Hercinie (1630) samt operatexterna Daphne (efter Rinuccini; den tidigaste tyska, 1627) och Judith (1635). Opitz översatte bland annat Psaltaren, Jeremias klagovisor, Höga visan samt dramer av Sofokles och Seneca och utgav den forntyska dikten Annolied (1639).
I den svenska poesin hade Opitz länge inflytande. Hans Werke utgavs 1625, 1629, 1637 och 1641. Ett urval finns också i Kürschners Deutsche nationalliteratur, band 27.
Psalmer
Han är representerad med en psalm (nr 488) i Den svenska psalmboken 1986, Ljus av ljus, o morgonstjärna, som är diktad 1634 och den enda av hans psalmer i de svenska psalmböckerna sedan 1819.
Källor
- Opitz, Martin i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1914)
Noter
- ^ Hildebrand, Hans; Hjärne, Harald; Pflugk-Harttung, Julius von. ”525 (Världshistoria / Nya tiden 1500-1650)”. runeberg.org. https://runeberg.org/vrldhist/4/0555.html. Läst 28 november 2021.
| ||||||||