I artikeln som presenteras nedan kommer ämnet Modus att behandlas ur olika perspektiv och tillvägagångssätt. Dess ursprung, dess utveckling över tiden och dess betydelse idag kommer att analyseras. Dessutom kommer dess konsekvenser inom olika områden att fördjupas, från det sociala till det vetenskapliga, inklusive de kulturella och ekonomiska aspekterna. Vi kommer att försöka erbjuda en heltäckande och global vision av Modus, så att läsaren kan förstå dess relevans och inflytande i dagens värld. Genom ett tvärvetenskapligt tillvägagångssätt strävar vi efter att fördjupa oss i de olika aspekterna som definierar Modus, och tillhandahålla detaljerad och uppdaterad information om detta breda och mångsidiga ämne.
Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2014-03) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
Modus (pl. modi eller modus), av latinets modus, m, 'mått', 'sätt', är inom språkvetenskap en böjningskategori hos verb som uttrycker modalitet. Olika modusformer av verb kan i vissa språk användas för att uttrycka att handlingen är verklig eller overklig, faktisk eller påstådd, önskad, uppmanad eller påbjuden, absolut eller villkorlig. Liknande modalitet kan ibland i stället uttryckas med hjälp av modala hjälpverb; detta har de senaste århundradena blivit vanligt i germanska språk, däribland svenskan. Sådana omskrivningar kallas ibland för sammansatta modi, men i den här artikeln kommer i huvudsak bara enkla modusböjningsformer att behandlas, och bara finita verbformer.
De (enkla) modi som förekommer i modern svenska är indikativ, imperativ samt i viss mån konjunktiv (som ibland betraktas som två modi).
Man kan diskutera huruvida svenskan har konjunktiv eller inte idag. En del som anser att så inte är fallet brukar hävda att svenskan saknar kategorin modus, men då glömmer man imperativen. Det har också argumenterats för att svenskan har fyra modus, åtminstone i sin högtidliga form, i och med att konjunktiv presens uteslutande skulle användas som optativ (önskan, indirekt uppmaning). Exempel: "Gud vare med dig", "leve konungen", "varde ljus". Detta är dock inte riktigt korrekt. Det vanligaste fallet där presens konjunktiv inte brukar avse en önskan är i uttrycket "vare sig ... eller".
I flera romanska språk förekommer konditionalis. I vissa indoeuropeiska språk, till exempel klassisk grekiska, förekommer optativ. Bulgariskan och de turkiska språken har utvecklat ett särskilt modus, ibland kallat narrativ, som uttrycker att den talande återberättar något som han/hon själv inte har bevittnat.
I en del icke-indoeuropeiska språk, exempelvis finskan, förekommer fler modi, till exempel potentialis.
Liksom vi ofta talar om sammansatta tempus i till exempel svenskan, skulle vi också kunna tala om sammansatta modus. Med en grupp hjälpverb som uttrycker förhållningssätt till huvudverbsskeendet och som kallas modala hjälpverb kan man nämligen bygga upp långt fler modaliteter i verbfrasen än de nämnda, till exempel "kan kalla", "får kalla", "bör kalla", "måste kalla" och "vill kalla". Det går också att kombinera flera modala hjälpverb: "Jag skulle gärna vilja kunna hjälpa dig, men tyvärr kan jag inte".
|