Perfekt
Idag fortsätter Perfekt att vara ett ämne av stor relevans och intresse för ett brett spektrum av samhället. Oavsett om det är Perfekt på ett personligt, professionellt, politiskt eller socialt plan är det obestridligt att dess inverkan märks inom olika områden av våra liv. Genom historien har Perfekt varit föremål för passionerad debatt, uttömmande forskning och djup reflektion. I den här artikeln kommer vi att fördjupa oss i världen av Perfekt för att undersöka dess många aspekter, utmaningar och möjligheter. Från dess ursprung till dess nuvarande tillstånd kommer vi att utforska hur Perfekt har format vår verklighet och hur den kommer att fortsätta att göra det i framtiden.
 |
Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2014-03) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
- För låten av Argjentina Ramosaj, se Perfekt (sång).
Perfekt är en verbkonstruktion i många av världens språk. Det exakta tillämpningsområdet varierar mellan olika språk, men gemensamt är att den används för att på något sätt beteckna att en handling är avslutad. Synen på vad perfekt är varierar också: En del språkläror beskriver den som presens ur en viss grammatisk aspekt (perfekt-aspekt, som kan vara skild från perfektiv aspekt), andra beskriver den som ett tempus. Att perfekt beskrivs som en sorts presens är vanligt i engelska språkläror (present perfect) men ovanligt i svenska, trots att konstruktionen har samma användningsområde i båda språken. De språkläror som uppfattar perfekt som presens ur en perfekt-aspekt uppfattar pluskvamperfekt och futurum exaktum som dåtidstempus (imperfekt/preteritum) respektive framtidstempus (futurum) ur samma aspekt.
I somliga språk, såsom latin, bildas perfekt genom böjning (latin vocare - "att kalla", vocavi - "jag har kallat"). I andra språk, till exempel svenska och engelska, bildas perfekt som en kombination av ett hjälpverb i presens och en infinit form av huvudverbet, företrädesvis perfekt particip eller någon besläktad form (som svenskt supinum). Hjälpverben har oftast betydelserna "har" eller "är".
Perfekt brukar alltså i svenskan betraktas som ett grammatiskt tempus. Dess innebörd här är att beskriva att verbets handling har avslutats men fortfarande är aktuell. Exempel: "Cornelia har gått till skolan" säger att Cornelia gick till skolan i morse och fortfarande är där, till skillnad från "Cornelia gick till skolan" (preteritum), vilket inte säger någonting om huruvida hon fortfarande antas befinna sig där. Perfektformen i svenskan konstrueras med presens av hjälpverbet "ha" och huvudverbets supinumform: aktiv: har stulit, passiv: har stulits. Presens av "vara" kombinerat med perfekt particip kan vara ett alternativt sätt att uttrycka passiv perfekt: Är stulen motsvarar har stulits, men lägger mer fokus på det resultativa tillståndet. För verb som uttrycker rörelse eller förändring får dock "är" och perfekt particip samma innebörd som den aktiva "ha"-perfekten: är kommen = har kommit. I många andra språk är det regel att rörelse- och förändringsverbens perfekter ska bildas med sådana här "är-konstruktioner", medan man för övriga verb använder "har-konstruktioner". Det gäller bland annat danska och tyska.
Se även
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||