Ort (gruvdrift)

I den här artikeln kommer vi att utforska ämnet Ort (gruvdrift) i detalj, och tillhandahålla en djupgående analys som sträcker sig från dess ursprung till dess relevans idag. Vi kommer att fördjupa oss i de olika aspekterna kring Ort (gruvdrift) och erbjuda en heltäckande vision som låter våra läsare på djupet förstå dess betydelse och implikationer inom olika områden. Genom forskning, data och vittnesmål försöker vi belysa Ort (gruvdrift) och dess påverkan på samhälle, kultur, ekonomi, politik och andra relevanta områden. Vilka faktorer har bidragit till utvecklingen av Ort (gruvdrift) över tiden? Vilka är de största utmaningarna du står inför just nu? Vilka är de möjliga framtida konsekvenserna av Ort (gruvdrift)? Det här är några av frågorna som vi kommer att ta upp i den här artikeln, i syfte att ge en komplett och berikande vision av detta ämne. Följ med oss ​​på denna rundtur i Ort (gruvdrift) och upptäck allt som finns att veta om detta fascinerande ämne!

Bergborrmaskin i en ort
Nowa Helena-gruvan i Piekary Śląskie i Polen, omkring 1920

En ort, eller gruvgång, är en utsprängd bergtunnel, som används för att nå en malmfyndighet i samband med gruvdrift. Moderna orter är ofta mycket rymliga, eftersom de används för att transportera tunga lastfordon och maskiner. Gamla tiders orter kunde vara så trånga att en vuxen man knappt kunde ta sig igenom. Gruvorter drivs efter hur fyndigheten är placerad i berget:

  • Horisontella orter som går i malmens längdriktning eller strykningsriktning kallas vanligen fältorter.
  • Orter som bildar vinkel mot denna riktning kallas tvärorter.
  • Orter som lutar starkt eller går vertikalt kallas stigorter.
  • Orter som från en vertikal bergsida går in mer eller mindre horisontalt i berget kallas dagort eller stoll.
  • Orter som utgår från sidan av ett öppet schakt kallas sidoort eller stollgång.
  • Orter som byggts upp genom att icke malmförande berg staplats upp på bockar av trä kallas de bockorter.

Ortens mynning kallas gima och dess inre ända gavel, medan ortbottnen kallas sula.

Se även

Källor

  1. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 20. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 921 
  2. ^ Carlquist, Gunnar, red (1931). Svensk uppslagsbok. Bd 6. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 821 
  3. ^ Carlquist, Gunnar, red (1938). Svensk uppslagsbok. Bd 4. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 320