Idag är Den goda viljan ett ämne av stor relevans och intresse för samhället. Allt eftersom tiden går har det blivit allt viktigare att förstå och analysera Den goda viljan ur olika perspektiv. I den här artikeln kommer vi att fördjupa oss i världen av Den goda viljan, utforska dess implikationer, inverkan och möjliga lösningar. Genom en uttömmande och detaljerad analys strävar vi efter att ge en global och komplett vision av detta ämne som utan tvekan kommer att markera ett före och efter i olika områden av det dagliga livet.
| Den goda viljan | |
| Genre | Drama |
|---|---|
| Regissör | Bille August |
| Manus | Ingmar Bergman |
| Medverkande | Samuel Fröler Pernilla August Max von Sydow Ghita Nørby |
| Musik | Stefan Nilsson |
| Antal avsnitt | 4 |
| Längd (per avsnitt) | 70-90 (totalt 330) minuter |
| Land | Sverige |
| Språk | Svenska |
| Produktion | |
| Produktionsbolag | Sveriges Television |
| Producent | Ingrid Dahlberg |
| Sändning | |
| Originalkanal | Kanal 1 |
| Originalvisning | 25–30 december 1991 |
| Externa länkar | |
| IMDb SFDb SVT Play | |
Den goda viljan är en svensk tv-miniserie från 1991, regisserad av Bille August med manus av Ingmar Bergman. Den klipptes också om till en långfilm, som hade biopremiär 1992. Långfilmen tilldelades Guldpalmen vid filmfestivalen i Cannes 1992.
Teologistudenten Henrik Bergman, ett porträtt av Ingmar Bergmans far som egentligen hette Erik Bergman, blir hembjuden till sin kamrat Ernst Åkerbloms föräldrar. Där träffar han Anna Åkerblom, Ernsts syster. Henrik har dock redan en fästmö, servitrisen Frida. Trots detta träffas Anna och Henrik en tid innan hon bryter med honom. Efter en tids sjukdom tar hon kontakt igen med Henrik när han har prästvigts. Han har fått tjänst som brukspräst i Forsboda, som i verkligheten var Forsbacka i Valbo församling, och friar till henne.
Serien, med Sveriges Television som huvudproducent i samverkan med utländska medproducenter, är det första verket i en löst sammansatt trilogi – följd av långfilmen Söndagsbarn (1992) och miniserien Enskilda samtal (1996) – kring Ingmar Bergmans föräldrar och vissa egna barndomsminnen. Serien i fyra delar av långfilmslängd hade premiär på Sveriges Television den 25 december 1991. Som brukligt sammanställdes det avkortade materialet även till en biograffilm i långfilmsformat. Bioversionen hade premiär den 2 oktober 1992.
Huset från filmen ligger i Ransjö i Härjedalen. Bruksmiljön och scener från kapellet är inspelade i Strömsbergs bruk i Uppland. Förstukvistar byggdes till bakom masugnen som skulle föreställa arbetarbostäder. Kapellet (Orangeriet) byggdes upp som en kuliss i herrgårdsparken i april 1990 och den monterades ner 1992. I Forsbacka, där Erik Bergman en gång predikade finns det egentliga kapellet (orangeriet) kvar.
För sin insats tilldelades Pernilla August en Guldbagge som Bästa kvinnliga huvudroll och Ingmar Bergman fick pris som Bästa manusförfattare.
Bioversionen vann Guldpalmen vid filmfestivalen i Cannes 1992.
Berättelsen finns även utgiven i bokform med samma titel på Norstedts förlag (1991).
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||