Den här artikeln kommer att ta upp ämnet Donald J. Cram, som har väckt stort intresse i det akademiska och vetenskapliga samhället de senaste åren. Donald J. Cram är ett ämne som behandlas flitigt i den vetenskapliga litteraturen och har väckt intresse hos forskare från olika discipliner. Genomgående i denna artikel kommer olika perspektiv och tillvägagångssätt relaterade till Donald J. Cram att analyseras, med syftet att erbjuda en heltäckande och uppdaterad vision om detta ämne. Dessutom kommer de praktiska och teoretiska implikationerna av Donald J. Cram att undersökas, liksom möjliga vägar för framtida forskning inom detta område.
Donald J. Cram | |
Född | 22 april 1919 Chester, Vermont, USA |
---|---|
Död | 17 juni 2001 (82 år) Palm Desert, Kalifornien, USA |
Medborgare i | USA |
Utbildad vid | Rollins College Harvard University, filosofie doktor, University of Nebraska–Lincoln |
Sysselsättning | Kemist, universitetslärare |
Arbetsgivare | University of California, Los Angeles |
Utmärkelser | |
Guggenheimstipendiet (1954) American Chemical Society Award for Creative Work in Synthetic Organic Chemistry (1965) Arthur C. Cope Award (1974) Centenary Prize från Royal Society of Chemistry (1975) Tolman Award (1984) Roger Adams Award in Organic Chemistry (1985) Willard Gibbs-priset (1985) Nobelpriset i kemi (1987) Glenn T. Seaborg Medal (1989) NAS Award in Chemical Sciences (1992) National Medal of Science (1993) | |
Redigera Wikidata |
Donald James Cram, född 22 april 1919 i Chester, Vermont, död 17 juni 2001 i Palm Desert, Kalifornien, var en amerikansk kemist. Han tilldelades, tillsammans med Jean-Marie Lehn och Charles J. Pedersen, Nobelpriset i kemi 1987 med motiveringen "för deras utveckling och användning av molekyler med strukturspecifik växelverkan av hög selektivitet". Pedersen fick halva prissumman och Cram och Lehn delade på den andra halvan.
Cram, Lehn och Pedersen lyckades framställa molekyler med specifik och selektiv funktion. De interagerade med andra molekyler som de, genom sin struktur och form, passade ihop med. Molekylerna härmade existerande enzymer och kunde därmed användas för att studera sådana ämnens funktion. De tillverkade molekylerna har sedan fått namnet gästvärdföreningar.
|