I den här artikeln kommer vi att fördjupa oss i den spännande världen av Koichi Tanaka, utforska dess många aspekter och ge en detaljerad analys av dess betydelse i dagens samhälle. I det följande kommer vi att ta upp dess historiska relevans, dess inverkan på yrkesområdet, dess inflytande på populärkulturen och de utmaningar den står inför idag. Koichi Tanaka är ett ämne av stort intresse och dess studie kommer att göra det möjligt för oss att bättre förstå dess omfattning och hur det har format vår verklighet. Följ med oss på denna rundtur i Koichi Tanaka och upptäck allt detta tema har att erbjuda.
Koichi Tanaka | |
Koichi Tanaka, 2020. | |
Född | 3 augusti 1959 (64 år) Toyama, Japan |
---|---|
Medborgare i | Japan |
Utbildad vid | Tohoku-universitetet, kandidatexamen, Toyama Chubu-gymnasiet Toyamas Shimazono-mellanskola |
Sysselsättning | Kemist, universitetslärare, ingenjör |
Arbetsgivare | Tokyos universitet Tohoku-universitetet Tsukubas universitet Ehimes universitet Shimadzu |
Utmärkelser | |
Nobelpriset i kemi (2002) Keio Medical Science Prize (2002) Kulturorden (2002) Person med särskild kulturell förtjänst (2002) | |
Redigera Wikidata |
Koichi Tanaka, 田中 耕, född den 3 augusti 1959 i Toyama, Japan, är en ingenjör och nobelpristagare i kemi.
Tanaka har en ingenjörsexamen i elektroteknik från Tohoku universitet. Han är forskningsingenjör vid Shimadzu Corp., Kyoto, Japan.
Koichi Tanaka tilldelades Nobelpriset i kemi år 2002 för "sin utveckling av mjuka desorptions-jonisationsmetoder för masspektrometrisk analys av biologiska makromolekyler". Han delade halva prissumman med amerikanen John Fenn. Den andra halvan tilldelades schweizaren Kurt Wüthrich.
Masspektrometri är en mycket viktig analysmetod vid de flesta kemilaboratorier. Tidigare kunde bara mindre molekyler identifieras, men Fenn och Tanaka har utvecklat metoder som gör det möjligt att också analysera biologiska makromolekyler. Den metod som Fenn publicerade 1988, så kallad ESI, electrospray ionisation, går ut på att producera små laddade droppar av proteinet vilka krymper allt eftersom vattnet avdunstar. Så småningom återstår fritt svävande proteinjoner, vars massor kan bestämmas. Detta kan göras genom att sätta fart på dem och mäta flygtiden över en känd sträcka. Samtidigt introducerade Tanaka en annan teknik att få proteinerna att sväva fritt, nämligen med mjuk laserdesorption, soft laser desorption. En laserpuls får träffa provet, som "sprängs" i småbitar så att molekylerna frigörs.
|
|