I dagens artikel ska vi fördjupa oss i den spännande världen av Martin Rodbell. Oavsett om du är expert på området eller precis har börjat utforska detta ämne, kommer du att hitta värdefull information som hjälper dig att utöka din kunskap. Från historien och utvecklingen av Martin Rodbell till praktiska tillämpningar i det dagliga livet, här kommer vi att ta upp alla aspekter av detta ämne. Dessutom kommer vi att utforska de senaste trenderna och upptäckterna som revolutionerar Martin Rodbell. Så gör dig redo att fördjupa dig i en resa full av lärande och upptäckter om Martin Rodbell.
Martin Rodbell | |
Martin Rodbell, 1 november 1994. | |
Född | 1 december 1925 Baltimore, Maryland, USA |
---|---|
Död | 7 december 1998 (73 år) Chapel Hill, North Carolina, USA |
Medborgare i | USA |
Utbildad vid | Johns Hopkins University University of Washington |
Sysselsättning | Biokemist, kemist |
Arbetsgivare | University of North Carolina at Chapel Hill Duke University National Institutes of Health |
Utmärkelser | |
Gairdner Foundation International Award (1984) Richard Lounsbery Award (1987) Nobelpriset i fysiologi eller medicin (1994) North Carolina Award för vetenskap (1998) | |
Redigera Wikidata |
Martin Rodbell, född 1 december 1925 i Baltimore, Maryland, död 7 december 1998 i Chapel Hill, North Carolina, var en amerikansk biokemist. Han tilldelades, tillsammans med Alfred G. Gilman, Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1994 "för deras upptäckt av G-proteiner och dessa proteiners betydelse för signalöverföring i celler".
Nervceller mottar signaler från sin omgivning genom att molekyler av signalsubstanser fäster sig på speciella receptorer på nervcellens yta. I cellmembranet finns s.k. G-proteiner, upptäckta av Gilman och Rodbell, vars uppgift är att transportera signalen från receptorn in i cellen. Proteinerna utför sitt arbete genom att cykliskt växla mellan olika former. Förändringar i G-proteinernas funktionalitet är en del i vissa sjukdomar som till exempel kolera, där toxiner från kolerabakterien låser G-proteinerna i en av dess former och påverkar de nerver som reglerar salt- och vätskeupptagningen i tarmarna.
|