Ämnet Haldan Keffer Hartline är ett ämne som har fångat samhällets uppmärksamhet på senare tid. Med växande intresse och relevans inom olika områden har Haldan Keffer Hartline genererat debatter, diskussioner och analyser inom olika sektorer. Från dess påverkan på kulturen till dess påverkan på ekonomin har Haldan Keffer Hartline visat sig vara ett ämne av stor betydelse idag. I den här artikeln kommer vi att utforska olika aspekter relaterade till Haldan Keffer Hartline, och lyfta fram dess betydelse, implikationer och möjliga framtida utvecklingar. Med ett kritiskt och analytiskt förhållningssätt kommer vi att fördjupa oss i världen av Haldan Keffer Hartline för att bättre förstå dess inverkan på det samtida samhället.
Haldan Keffer Hartline | |
Född | 22 december 1903 Bloomsburg, USA |
---|---|
Död | 17 mars 1983 (79 år) Fallston, USA |
Medborgare i | USA |
Utbildad vid | Lafayette College Johns Hopkins School of Medicine Johns Hopkins University |
Sysselsättning | Fysiolog, neurolog, läkare, neuroforskare, biolog |
Arbetsgivare | Cornell University Rockefeller University Johns Hopkins University Johns Hopkins School of Medicine |
Maka | Elizabeth K. Hartline |
Utmärkelser | |
Howard Crosby Warren Medal (1948) Utländsk ledamot av Royal Society (1966) Nobelpriset i fysiologi eller medicin (1967) | |
Redigera Wikidata |
Haldan Keffer Hartline, född 22 december 1903 i Bloomsburg i Pennsylvania, död 17 mars 1983 i Fallston i Maryland, var en amerikansk fysiolog och nobelpristagare. Han erhöll 1967, tillsammans med Ragnar Granit och George Wald, Nobelpriset i fysiologi eller medicin för upptäckter rörande de fysiologiska och kemiska synprocesserna i ögat.
Hartline fick sin grundutbildning vid Lafayette College i Easton, Pennsylvania, och tog examen 1923. Han började sin studie av elektrofysiologi i näthinnan som nationalforskare vid Johns Hopkins School of Medicine, och tog där sin medicinska examen 1927.
Efter att ha studerat i universiteten i Leipzig och München som gästforskare från University of Pennsylvania på stipendium från Eldridge Johnson, återvände han till USA för att börja arbeta i Eldridge Reeves Johnson Foundation for Medical Physics at Penn, som vid den tiden var under ledning av Detlev W. Bronk. Därefter utnämndes han till professor i biofysik och chef för institutionen vid Johns Hopkins School of Medicine 1949. En av Hartlines doktorander vid Johns Hopkins School of Medicine, var Paul Greengard, som också vann Nobelpriset. Hartline började på Rockefeller University i New York 1953 som professor i neurofysiologi.
Hartline undersökte de elektriska svaren från näthinnan hos vissa leddjur, ryggradsdjur och blötdjur, eftersom deras visuella system är mycket enklare än människors och därmed lättare att studera. Han koncentrerade sina studier på hästskokrabbans öga (Limulus polyphemus). Med hjälp av mycket små elektroder fick han den första posten av de elektriska impulser som skickades av en enda optisk nervfiber när receptorerna som är anslutna till den stimuleras av ljus. Han fann att fotoreceptorcellerna i ögat är sammankopplade på ett sådant sätt att när en stimuleras är andra i närheten mindre aktiva, vilket ökar kontrasten i ljusmönster och skärper uppfattningen av former. Hartline byggde därmed upp en detaljerad förståelse för hur enskilda fotoreceptorer och nervfibrer fungerar i näthinnan, och han visade hur enkla näthinnemekanismer utgör viktiga steg i integrationen av visuell information.
Hartline valdes 1966 till utländsk medlem av Royal Society. Han tilldelades Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1967.
|