Den här artikeln kommer att behandla Sune Bergström från ett brett och detaljerat tillvägagångssätt, med syftet att ge läsaren en fullständig och djupgående vision av detta ämne. Dess ursprung, evolution och relevans idag kommer att utforskas, såväl som dess implikationer inom olika områden. Olika perspektiv, expertutlåtanden och relevant data kommer att analyseras för att göra det möjligt för läsaren att på ett heltäckande sätt förstå Sune Bergström. Dessutom kommer fallstudier och konkreta exempel att presenteras som ska illustrera betydelsen och påverkan av Sune Bergström i dagens samhälle. Genom den här artikeln försöker vi erbjuda ett informerat och berikande perspektiv på Sune Bergström, vilket inbjuder till reflektion och debatt.
Sune Bergström KNO1kl, LVA, LIVA, LFS | |
Född | Sune Karl Bergström 10 januari 1916 Ulrika Eleonora församling |
---|---|
Död | 15 augusti 2004 (88 år) Stockholm |
Begravd | Norra begravningsplatsen kartor |
Medborgare i | Sverige |
Utbildad vid | Stockholms universitet |
Sysselsättning | Biokemist, kemist |
Arbetsgivare | Lunds universitet Karolinska Institutet |
Barn | Svante Pääbo (f. 1955) |
Utmärkelser | |
Björkénska priset (1966) Gairdner Foundation International Award (1972) Louisa Gross Horwitz-priset (1975) Albert Lasker Basic Medical Research Award (1977) Welch's kemipris (1980) Nobelpriset i fysiologi eller medicin (1982) Fellow of the American Academy of Arts and Sciences Cameron Prize (Edinburghs universitet) | |
Redigera Wikidata |
Karl Sune Detlof Bergström, född 10 januari 1916 i Stockholm, död 15 augusti 2004 i Stockholm, var en svensk biokemist och kemist samt nobelpristagare i medicin.
Sune Bergström var son till förste statshydrografen Sverker Bergström och Wera Wistrand. Han studerade i England, Schweiz och USA samt vid Karolinska Institutet, där han 1944 disputerade och blev docent i biokemi. Han hade då sedan två år arbetat som assistent vid Nobelinstitutets biokemiska avdelning. Tjänsten som docent behöll han till 1947, då han erhöll professuren i medicinsk och fysiologisk kemi vid Lunds universitet. År 1958 återvände han till Karolinska Institutet, nu som professor i kemi. Här stannade han kvar till 1980, då han blev emeritus. Bergström var vid sidan av professuren även rektor för Karolinska Institutet under åren 1969–1977.
Han blev ledamot av Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien 1962 och av Kungliga Vetenskapsakademien 1965, var ordförande i Nobelstiftelsen 1975–87 och var preses (ordförande) för Vetenskapsakademien 1983.
År 1977 fick han Albert Lasker Basic Medical Research Award tillsammans med Bengt Samuelsson och britten John R. Vane. 1982 tilldelades Bergström Nobelpriset i fysiologi eller medicin, även då tillsammans med Bengt Samuelsson och John R. Vane för deras "upptäckter rörande prostaglandinerna och därmed nära anknutna biologiskt aktiva substanser".
Han var gift från 1943 med Maj Bergström (1911–2007), född Gernandt, som var dotter till fabrikör Ernest Gernandt.
Sune Bergström är far till Rurik Reenstierna, tidigare Bergström, och Svante Pääbo. Båda sönerna är födda 1955, men med olika mödrar.
|